Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”När särintresset paraderar – att låtsas att den digitala utvecklingen aldrig inträffat är banalt”

Debatt
Publicerad: 2018-09-20 11:51

REPLIK  – av Jan Kallberg, fil.dr., jur.kand., verksam i USA   

 

En tillfällig flanör på den digitala verklighetens parnass har sällan möjlighet att se vidden av informationsflödena i samhället – och Jan Rosén låter som en röst från faxens storhetstid ovetande om att i år skriver vi 2018 och inte 1989 (Dagens Juridik 2018-09-20).

Om Jan Rosén sökt tillgodogöra sig innehållet i det jag skrev, vilket tydligen var övermäktigt, hade han framlagt ett alternativ hur vi hanterar den radikalt stigande mängden skyddade digitala texter, bilder och kod som fullkomligt exploderar i volym (Dagens Juridik 2018-09-17).

Men icke – att vara till båtnad för samhällsutvecklingen är för mycket begärt när man kan fakturera för att ligga den till last.

Jan Rosén tar sig friheten att konsekvent attackera min person utan att beröra kärnfrågan, vilket jag för mitt höga nöjes skull ger igen för genom att nyttja Roséns episkt uppenbara egoistiska blottor. Det gör jag i några få meningar och för att sedan återgå till kärnfrågan.

Jag inser att i de överfakturerade expertutlåtandenas förlovade land får inte ordning störas. Om jag har fel på samtliga punkter kan jag enbart skylla på undermålig skolning i en  tarvlig lärlingsskola – ty jag hade själv Jan Rosén som lärare i specialkursen för medierätt.

När Jan Roséns digitala weltanschauung formerades under den gyllne 14.4-kb-modemepoken, webbsidor var grå, texten var svart och understrykningar blå och Dagens Industri hade en artikel ”nu har Electrolux fått en ensidig hemsida” – då var de nu gällande skyddstiderna relevanta och det fanns möjlighet att försvara det digitala materialet och de verk som kunde komma i omlopp.

Informationsmängden var begränsad, få aktörer på marknaden och i relation till idag fortfarande hanterbart. Där har Rosén rätt – om vi varit kvar i 90-talets mitt.

Roséns ställningstagande är idag irrelevant och obsolet. Vilket på ett sätt smärtar mig eftersom jag ansåg att Rosén för över tjugo år sedan var i takt med tiden – men till skillnad från Riddarhuset verkar insikten saknas om att utvecklingen sprungit ifrån.

Från 1995 till 2016, enligt Cisco, har Internettrafiken i transportade digital bitar ökat 462 000 gånger. Så en digital bild 1995 motsvaras konservativt beräknat idag av minst 20 000-30 000 bilder om man tar hänsyn till ökad upplösning och storlek i megabyte.

År 1995 lades de flesta bilder upp på en persons grå webbsida. Idag är det ett konstant flöde från appar, Instagram, Facebook, Snapchat, webbsidor, fildelning, molnet, delad lagring (RAID) och det är en volym som är juridisk oöverblickbar. Då kommer frågan – skall vi ha en rättsordning där plötsligt rätt hävdas i några enstaka fall med grava konsekvenser i en ocean av uppgivna rättigheter? Var ligger förutsägbarheten i den lagstiftningen?     

Kortare skyddstider med initialt fem år följt av en aktivt ingiven förlängning av skyddstiden med fem år, som ger verk som ekonomiskt avkastar totalt tio år av skyddstid, vilket gör att gissningsvis 99.999 % av allt material på nätet har femårig skyddstid eftersom antagligen högst 0.001 procent, om ens det, ekonomiskt avkastar efter fem år. Enkelt, förutsägbart och i linje med samhällsutvecklingen år 2018.

Det finns ett allmänt intresse för lagarnas förutsägbarhet och uniforma tillämpning, vilket ger legitimitet och auktoritet åt rättsväsendet och det kräver att skyddstiderna reduceras eftersom behållna skyddstider ger godtycke, splittrad tillämpning och ofutsägbarhet för den enskilde.

Det allmänna intresset överskrider till ett politiskt intresse och Rosén upplyses i all enkelhet om att juridik inte är någonting annat än kodifierad politik, att inte förhindra inträdet i informationssamhället. Riksdagen har ett intresse att med digitalisering öka tillväxten i samhället, skapa resurser för att möta framtida utmaningar och stärka konkurrenskraften.

I och med att de långa skyddstiderna bromsas digitaliseringen och därmed tillväxt, vilket för samhället är en kostnad. Och har inte en medborgare i en demokrati rätt att veta när han gör fel – och vad som är det korrekta sättet att göra saker? Hur kan man hålla människor ansvariga när man inte ger dem verktyg att veta vad som är rätt och fel? Idag är frågan om vad som är skyddade verk oöverblickbar.

Om fem, tio eller femton års skyddtider är idealiskt kan diskuteras. Jan Rosén säger att ingen dialog behövs – och låtsas att den digitala utvecklingen aldrig inträffat. Det är att banalisera frågan. Den ökande informationsmängden kommer att kräva förkortade skyddstider.

Det enda jag säger är att med en grundläggande femårig skyddstid som uppkommer när verket skapas blir systemet hanterbart och förutsägbart. Om det finns ekonomiskt vinning och intresse kan den skyddstiden förlängas med fem år genom att verket laddas upp i en sökbar offentlig databas med klart angiven innehavare. Vilket understödjer juridisk klarhet i en tid av informationsöverflöd. 

Jag tackar Jan Rosén för dennes idoga arbete att visualisera särintresset och dess lobbyaktörer. Debatten är för min del avslutad.

 

 

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: