I all turbulens efter Svea hovrätts beslut om att bevilja Thomas Quick resning i – till att börja med i alla fall – ett av ett flertal mordmål, hörs bland allmänheten ofta kritiska synpunkter om att ”mördare har fått gå lösa” eller liknande uttryck, när misstankefokuseringen varit så ensidigt inriktad mot just Quick.
Uppfattningen bygger på att resning kan förväntas också i flera av de återstående lagakraftvunna domarna eller åtminstone i flera av dem och att den eller de ”rätta” mördarna har sluppit undan lagens långa arm. Men i grunden är problemställningen i detta avseende inte så enkelspårig. Det vet självfallet varje jurist. Men eftersom missuppfattningen är så förhållandevis utbredd, känns det angeläget att något söka reda ut begreppen.
Det förhållandet att en åtalad frikänns från ansvar för mord, betyder naturligtvis inte med nödvändighet att det måste finnas en annan mördare. Den som frikänns ska självfallet betraktas som oskyldig fullt ut. Även om bevisningen är så pass stark, att det bara skiljer en tiondels millimeter från att den för en fällande dom nödvändiga bevisnivån ”ställt bortom rimligt tvivel” skulle anses vara uppnådd av domstolen.
Slutresultatet lämnar således öppet frågan om gärningsman. I klartext kan således den frikände faktiskt vara gärningsman, även om bevisningen varit otillräcklig för att kunna leda fram till en fällande dom. Och i sådant fall faller kritiken om att en annan mördare nödvändigtvis gått fri genom att det inte gått att få till stånd en slutligt hållbar dom mot den som åtalats.
Eftersom vi människor, oavsett om vi är domare eller något annat, saknar den utomjordiska förmågan att säkert avgöra vad som är sant och falskt, når vi aldrig ens i något enda mål en fullständig visshet i skuldfrågan. Och därmed kan vi heller inte påstå med någon grad av säkerhet att en eller flera andra personer går fria från mordlagföring för det fall ett eller flera mordåtal mot Thomas Quick skulle leda till att han frikänns efter resning. Vad man kan ha synpunkter på är om inriktningen av förundersökningen varit felaktig eller för ensidig. Eller naturligtvis om något otillbörligt skulle ha förekommit i utredningshänseende.
Frågorna om skuld är i sammanhanget inte alldeles enkla att dryfta. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Som jag nämnt är den som frikänns oskyldig i den bemärkelsen att det är vad han fullt ut ska betraktas som.
Men från detta faktum går det alltså inte med våra mänskliga begränsningar i bevisbedömningshänseende, att konstatera annat än att det går en eller flera mördare lösa, som i någon form under mycket lång tid borde befinna sig bakom lås och bom. Förutsatt att det i rent objektivt hänseende går att styrka mord. Och det torde det inte råda någon tvekan om i de nu aktuella målen.
Under alla förhållanden mår all rättskipning bäst av att den sker prestigelöst. Risken för att det inte fullt ut förhåller sig så när det gäller Thomas Quick känns uppenbar.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
