En anställd vid ett mejeriföretag dömdes i juni 2009 för mordförsök på sin fru. Tingsrätten och hovrätten fann båda att mannen haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande när han knivhögg hustrun i ryggen. Därför dömdes han till fem års fängelse trots att brottets straffvärde motsvarade sex år.
I november 2009 sade mejeriet upp mannen. Hans fackförbund yrkar nu att AD ska ogiltigförklara uppsägningen och förpliktiga mejeriet att betala skadestånd till mannen.
AD finner dock att det långa fängelsestraffet, i vart fall i förening med det allvarliga brottet, utgör saklig grund för uppsägning av mannen. Talan avslås därför och förbundet åläggs istället att ersätta motparternas rättegångskostnader med drygt 193 000 kronor.
Arbetsrättsexperten Tommy Iseskog delar AD:s uppfattning i fråga om uppsägningen.
– Domslutet stämmer med den praxis som tidigare formulerats av domstolen. Om fängelsevistelsen medför planeringsproblem för arbetsgivaren som går utöver vad som kan anses att en arbetsgivare får tåla, kan arbetsgivaren ha saklig grund för uppsägning.
Han tror inte att utgången i målet hade blivit annorlunda om brottet till exempel hade riktats mot en okänd person efter provokation.
– Jag tror inte att detta skulle spela någon roll. Det avgörande är att det rör sig om en fängelsevistelse som grundas på ett allvarligt brott.
Tommy Iseskog menar att alla våldsbrott måste betecknas som allvarlig brottslighet eftersom sådan brottslighet rör respekten för andra människor.
– Domen markerar att ett långt fängelsestraff i kombination med allvarlig brottslighet gör att arbetsgivaren har saklig grund för uppsägning.
– AD anger inte var gränsen för ”långt” fängelsestraff går. Däremot säger domstolen att det är av frånvaron orsakade planeringsproblem som är rättsligt avgörande, konstaterar Tommy Iseskog.
– Av detta torde man kunna dra slutsatsen att en frånvaro som uppgår till mer än två år skulle kunna vara tillräcklig grund för uppsägning, åtminstone om fängelseorsaken är våldsbrott. Min slutsats om ”mer än två år” grundar jag på att, om arbetsgivaren anställer en vikarie för den frånvarande, vikarien ”konverteras” till fast anställt efter två år.
Enligt domen har mannen särdrag i sin personlighet som innebär att han hela livet vikt undan vid provokationer tills han plötsligt reagerat aggressivt och explosivt. Han uppfyller kriterierna för så kallad intermittent explosivitet, vilket innebär att han reagerar med större ilska än vad genomsnittspersonen brukar göra vid provokation.
Tingsrätt och hovrätt har funnit att de konflikter som har varit under äktenskapet på ett olyckligt sätt interagerat med dessa särdrag. Vid straffmätningen har därför hänsyn tagits till att mannen haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Därför sattes fängelsestraffets längd till fem år trots att straffvärdet uppgick till sex år.
Arbetsgivaren var sedan tidigare medveten om mannens hetsiga humör, och uppger att hans psykiska status var ”känd för alla”.
AD har dock inte tagit med mannens särdrag i bedömningen huruvida uppsägningen varit sakligt grundad.
– För att arbetstagarens humör ska ha någon betydelse i sakliggrundbedömningen krävs, enligt min uppfattning, att detta på något sätt påtalats eller åtminstone uppmärksammats på arbetsplatsen, till exempel om hot av något slag förekommit i arbetet eller i anslutning till arbetet.
Tommy Iseskog beteonar att frånvaro vid fängelsevistelse inte är att betrakta som olovlig frånvaro.
– Utgångspunkten är således att fängelsestraffet som sådant inte kan grunda en uppsägning. Endast långa fängelsestraff kan utgöra saklig grund för uppsägning. Det därvid rättsligt avgörande är alltså att frånvaron skapar problem som arbetsgivaren i princip inte behöver tåla.
– Detta talar för att den ovan nämnda principen för att bedöma om saklig grund för uppsägning föreligger bör gälla oavsett typ av brottslighet. Om brottsligheten saknar samband med anställningen känns det som en moralisk – och inte juridisk – notering om brottsligheten var det ena eller andra slaget. Från en strikt straffrättslig utgångspunkt kan sägas att strafflängden markerar brottets allvar.
