En idag 56-årig man dömdes i slutet av 1998 i hovrätten till livstids fängelse för mord. Hovrätten fann det styrkt att mannen tillsammans med två andra män utsatt en äldre man för en utdragen dödsmisshandel som bland annat innefattat strypförsök samt upprepade slag och sparkar mot huvud och kropp.
Domstolen konstaterade att mordoffret vållats både allvarliga revbensskador samt brott på halskotpelaren. Rätten fann det dock inte klarlagt vilka skador som orsakat dödsfallet men ansåg att den tilltalade oavsett detta inte kunde undgå ansvar för uppsåtligt dödande.
Rätten uttalade vidare bland annat att det rört sig om ett långvarit och tortyrliknande mord av en fullständigt förvarslös äldre man som inte haft någonstans att fly och som måste ha genomlidit en betydande dödsångest. Påföljden bestämdes till livstids fängelse.
Sommaren 2009 ansökte mannen om att livstidsstraffet skulle omvandlas till 21 års fängelse, men fick avslag. Han ansökte på nytt och yrkade omvandling till ett tidsbestämt straff om 24 år. Tingsrätten lämnade emellertid även denna ansökan utan bifall, med hänvisning till ovissheten kring mannens återfallsrisk. Domstolen tog särskilt fasta på mannens tidigare alkoholmissbruk och den ökade risk för brottsrecidiv som ett återfall i missbruk kunde få.
Hovrätten instämmer nu, med hänvisning till praxis från Högsta domstolen, i att risken för missbruk alltid måste tillmätas särskild betydelse vid bedömningen av risken för återfall i allvarlig brottslighet.
56-åringens tidigare långvariga missbruk utgör också, även om det ligger långt tillbaka i tiden, en riskfaktor. Inte minst då Rättsmedicinalverket påpekat att mannens insikt i missbruksproblematiken fortfarande är bristfällig.
Samtidigt tar domstolen fasta på att 54-åringen genomgått grundbehandlingen i det så kallade tolvstegsprogrammet med goda vitsord och att Kriminalvården i yttrande sommaren 2011 bedömt återfallsrisken som låg. Mannen har även skött ett stort antal permissioner i princip utan anmärkning.
Rätten finner, i likhet med tingsrätten, att underlaget för riskbedömningen i det aktuella fallet är svårbedömt. Rättsmedicinalverkets uttalanden får dock inte anses innefatta någon konkret och beaktansvärd risk för återfall, och i ett sådant läge bör omvandling, enligt hovrättens mening, inte vägras med hänvisning till återfallsrisk, Detta då tiden till villkorlig frigivning inte anses väsentligt längre än den tid för utslussning som krävs för att underlätta den dömdes liv i frihet.
I det aktuella fallet kan villkorlig frigivning som tidigast bli aktuell om två år och fem månader, samtidigt som utslussningstiden bedöms uppgå till cirka två år. Under sådana förhållanden ska omvandling inte vägras, anser hovrätten, som nu omvandlar 56-åringens livstidsdom till fängelse i 24 år.
