Under de nio första veckorna har media rapporterat om 13 misstänkta kvinnomord.
En ny rapport, från Högskolan i Gävle, visar att kvinnornas erfarenheter efter flykten från sina våldsamma män var att samhället många gånger bidrog till att upprätthålla männens eftervåld och makt.
– Det är kvinnorna som får fly, gömma sig och avsäga sig sin identitet, i brist på begränsningar av mannens eftervåld från samhällets sida och det innebär att de görs både socialt och existentiellt ensamma. Det blir för dem som en fortsättning av våldet, men nu som en del av samhällets insatser eller uteblivna insatser, säger Sara Skoog Waller, doktor i psykologi vid Högskolan i Gävle.
Sanktionssystemet för hälso‑ och sjukvårdspersonal – en översikt
Parallellt med att antalet tillsynsärenden mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal ligger på en hög nivå och anmälningar om behörighetsinskränkningar ökar, föreslås att Inspektionen för vård och omsorg, IVO, ska kunna fatta interimistiska beslut – i vissa fall med sänkta beviskrav. Vilka regler gäller nu, och har IVO förutsättningar för att hantera utökade befogenheter på ett rättssäkert sätt? Ebba Sverne Arvill och Leila Nedaei redogör för dagens sanktionssystem, och några aktuella frågor.
Forskningsprojekt finansierat av Svenska Kyrkan
Under de senaste nio veckorna har media rapporterat om 13 misstänkta fall där kvinnor dödats (Unizon). I ett forskningsprojekt, som finansierats av Svenska kyrkan, har Sara Skoog Waller intervjuat kvinnor från olika delar av landet om deras erfarenheter av ensamhet kopplat till mäns våld. Rapporten belyser isolering och ensamhet som centrala delar av männens våld men också som en följd av samhällets responser på kvinnornas berättande, motstånd och försök att bli fria från våldet.
– Kvinnornas erfarenheter var att samhället många gånger bidrog till att upprätthålla männens eftervåld och makt. Kvinnans synliggörande av våldet kunde mötas av osynliggörande från omgivningen och från myndigheter. Kvinnorna och barnen gjordes ensamma i väldigt farliga situationer efter att de lämnat mannen, i en rädsla utan slut, säger Sara Skoog Waller.
Vårdpersonal ignorerade utsattheten
I rapporten vittnade kvinnor även om att de berättat om våldet när de sökt vård, men att vårdpersonalen verkade ignorera utsattheten och lät kvinnorna åka hem till männen igen, utan råd eller uppföljning angående våldet.
– Situationer som innebar att kvinnorna som närmade sig frihet möttes av eskalerat våld från männen. Att kvinnorna sökte hjälp, tog sociala kontakter och närmade sig separation kunde innebära ökad fara, om inte samhället och omgivningen mötte upp med stöd, skydd och begränsningar av männens våld.
Att inte bli trodd – jättetrauma
Enligt rapporten upplever kvinnorna att kollegor, bekanta i kvinnans närhet och familjemedlemmar hade uppmärksammat eller fått kännedom om männens våld, men ofta inte reagerat förrän efteråt eller inte alls.
”Att inte bli trodd är ett jättetrauma, våldet jag var med om är ingenting jämfört med det” säger en av kvinnorna i studien.
Vissa av kvinnorna hade också förlorat sina arbeten eftersom de under arbetstid konstant kontrollerats, övervakats eller kontaktats av mannen.
Vill inte lägga sig i
Sara Skoog Waller tror att omgivning och samhällsaktörer kan uppleva motstånd mot att lägga sig i våld i nära relationer. ”Det är lättare att se våldet som en konflikt som två jämbördiga parter har ansvar för att lösa, och på så vis avsäga sig ansvar för att ingripa. Men om våldet och utsattheten inte erkänns av de som kan hjälpa, är möjligheterna små för att få det att upphöra”, menar hon.
– Våld och övergrepp mot kvinnor och barn är inte relationsproblem. Men i regel har männen fortsatt umgänge och vårdnad om barnen trots uppgifter om våld, vilket även kan ske när kvinnor och barn bor på skyddat boende eller när mannen dömts för våldet. En ny rapport från Jämställdhetsmyndigheten (2022) visar att det sällan är tydligt hur eller om våld beaktas av domstolar i mål som rör vårdnad, boende och umgänge, även efter att barnkonventionen blev lag.
Skolans agerande
Kvinnorna vittnar även i rapporten om att när föräldrarna inte längre bodde tillsammans och barnen behövde fortsätta bo växelvis eller ha umgänge med pappan trots pappans våld och omsorgsbrister, kunde skolans agerande utifrån ett barnperspektiv ha avgörande betydelse, till exempel genom orosanmälningar och extra stöd. Kvinnorna hade också erfarenheter av att skolan och elevhälsan utgick mer ifrån ett föräldraperspektiv och bortsåg från våldet och barnens utsatthet.
– Skolorna hade motiverat detta med att de behövde hålla sig neutrala och inte ville lägga sig i föräldrarnas konflikt. Detta även när socialtjänsten och rättsväsendet vidtagit skyddande åtgärder för kvinnans och barnens räkning.
Ideella organisationer
Kvinnorna vittnar även om. att ideella organisationer spelade ofta en stor roll för att minska kvinnornas sociala och existentiella ensamhet och för att bemästra sina, på många sätt, svårhanterliga livsvillkor. Hos ideella organisationer som kvinnojourer och brottsofferjourer kunde kvinnorna få ett medmänskligt bemötande av en person som inte uppfattades vara hindrad av sin yrkesroll att lyssna på kvinnornas berättelser, validera allvaret i situationen, visa omtanke och ge praktisk hjälp.
– Dessutom uppgav de kvinnor som hade fått tillfälle att genomgå traumabehandling att det spelat stor roll för deras mående och funktion, samt för den egna bilden av våldet de utsatts för, säger Sara.
Bryta eftervård och ensamhet
Enligt rapporten fanns det exempel på den avgörande betydelse som myndigheter och samhällsaktörer kunde ha för att bryta eftervåld och ensamhet. Exempelvis när omgivningen eller samhället validerade erfarenheterna av våldsutsatthet, agerade med insatser som begränsade männens möjlighet att fortsätta utöva våld och när kvinnan hade fått ett positivt socialt stöd.
Samtidigt tar Socialstyrelsens dödsfallsutredningar (2022) upp ett flertal brister i samhällets skyddsnät och visar att kvinnor som dödats av män oftast hade haft kontakt med myndigheter innan de dödades.
– Jag anser att det är oacceptabelt att vårt välfärdssamhälle inte har utvecklat mer välfungerande system för att hindra mäns våld mot kvinnor och skydda våldsutsatta, ens när det finns kännedom om våldet, säger Sara Skoog Waller.
