Regeringen har gett Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att genomföra analysen i samarbete med företrädare för de nationella minoriteterna. Dessa utgörs av de romska, judiska, tornedaliska, samiska och sverigefinska riksorganisationerna, eller i förekommande fall, dessas respektive kvinnoförbund.
Är det några särskilda brister som behöver åtgärdas?
– Generellt är de nationella minoriteterna i många sammanhang fortfarande osynliga i det svenska samhället och deras behov beaktas inte alltid. Det vi gör för kvinnor i majoritetssamhället måste också komma minoritetskvinnorna till del, om inte måste vi åtgärda det. Om kartläggningen visar att det finns brister behöver vi ta itu med problemen, säger Nyamko Sabuni.
Hur skiljer sig kvinnor från minoritetsgruppers behov från ”svenska” utsatta kvinnors?
– Eftersom så lite är känt rörande dessa gruppers situation är det svårt att svara på frågan. Vi hoppas att vi ska få en tydligare bild efter denna kartläggning. Själv tror jag att behoven inte nödvändigtvis skiljer sig åt mellan kvinnor från minoritets- och majoritetsgrupperna. Däremot tror jag att samhällets sätt att bemöta kvinnornas behov skiljer sig beroende på vilken grupp dessa kommer ifrån, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.
I uppdraget ingår både att kartlägga vilken kunskap, kompetens och beredskap som myndigheter redan har för att stödja kvinnor som tillhör nationella minoriteter och ta reda på vilka erfarenheter och behov av ett sådant stöd som redan finns.
– Det finns ibland en tendens hos majoritetsbefolkningens företrädare och även hos myndigheter att förutsätta att majoritetslösningar räcker fullt ut för alla grupper i samhället, säger jämställdhetsministern.
Detta kan bero på att man inte har tillräcklig kunskap om olika gruppers förutsättningar:
– Det kan till exempel vara en stor hjälp och trygghet att få uttrycka sig på sitt eget språk utan att behöva förklara kulturella förhållningssätt. Myndighetsrepresentanter, som möter människor från minoritetsgrupper, måste också vara medvetna om att det finns en misstro på grund av tidigare erfarenheter, till exempel bland många romer.
Romska kvinnor har bland annat startat en egen kvinnojour för att kunna bistå utsatta kvinnor på rätt sätt och med förståelse för gruppens seder och bruk.
– Det finns indikationer på att bland annat romska kvinnor till exempel inte kan eller vill vända sig till vanliga kvinnojourer därför att de inte upplever sig kunna få hjälp där, säger jämställdhetsministern.
– ”Minoritetskvinnor” behöver ett bemötande från personer som har kunskap om olika kulturer, vad kulturen innebär för livssituationen och vilka förutsättningar den ger. De behöver ”kulturtolkar”, säger Eva Larsson, generalsekreterare på Brottsofferjourernas Riksförbund, BOJ.
Särskilda samordnare med helhetsperspektiv behövs enligt BOJ inom socialtjänsten. Det behövs även större flexibilitet i arbetsmetoderna, och utbildningsinsatser inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt polis. Samverkan mellan olika myndigheter måste förbättras och det bör bli ”kortare väg” i kontakterna med myndigheter.
– Kvinnan bollas ofta mellan olika handläggare. Socialförvaltningen arbetar utifrån ett teoretiskt och byråkratiskt sätt. Ofta är det revirtänkande mellan olika myndigheter samt mellan olika kommuner, säger Eva Larsson på BOJ.
Uppdraget är en del av regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer, och ska redovisas senast den 1 september 2009.
Johanna Haddäng
