”Mina manliga vänner från juristprogrammet skulle aldrig ha fått de här frågorna på en intervju”
DEBATT – av Stephanie Salehian, snart färdig jur.kand, Uppsala universitet
Som många andra kursare inne på sin sista termin på juristprogrammet gav jag mig nyligen in i den djungeln som jobbsökandet utgör. Ett av de första problem som uppstår är det otroligt breda spektrat av valmöjligheter.
Exempelvis kan man söka till en affärsjuridisk advokatbyrå – någonting som jag själv alltid har varit intresserad av – men plötsligt börjar tankarna att vandra; ska man söka till domstol, arbeta med humanjuridik, söka en praktikplats utomlands eller kanske rentav söka sig till en myndighet. Valmöjligheterna, åtminstone gällande ansökningsprocesse, är oändliga.
Förutom det påtagligt tilltagna och tidvis påfrestande ”jobbsöknings-snacket” skiljer sig den här terminen från föregående i mitt självförtroende. Till följd av ett rätt så brett intresse för juridik och tack vare Uppsalas gedigna utbud av juridikrelaterade fritidsaktiviteter har jag, liksom andra, med vilja och kraft engagerat mig i diverse studentorganisationer, arbetat extra under helger och sommarlov och fått möjlighet att testa på arbetet på en advokatbyrå i egenskap av sommarnotarie.
Att kombinera sådana engagemang med krävande studier på juristprogrammet, basgruppsmöten och dessutom en strävan efter goda betyg – för att kunna stå sig i konkurrensen med hundratals andra juriststudenter – kräver självklart en hel del tid. Uppsala bjuder ju, som bekant, även på ett rikt studentliv och man kan nästan inte kalla sig Uppsalajurist utan att ha spenderat ett antal torsdagskvällar på Stockholms nation, tisdagskvällar på Snerikes eller söndagar på Gotlands med en god chevrébaguette.
Efter att ha fått uppleva och genomlida nio terminer i Uppsala är det tråkigt att behöva mötas av en arbetsmarknad som den rådande. Konjunkturer har förvisso i alla tider gått upp och ned och min och några andra hundratals juriststudenters stundande examen är tyvärr inte i sig en tillräcklig kraft för att få branschen i uppsving.
I mitt jobbsökande var det dock inte enbart marknaden som bidrog till mitt sviktande självförtroende. Anledningen bakom det var hänförligt till något som inträffade under den första intervju jag blev kallad till tidigare under hösten.
På intervjun, som tog plats på en medelstor affärsjuridisk advokatbyrå, fick jag träffa en av byråns advokater som är delaktig i rekryteringsprocessen och en HR-ansvarig. Intervjun inleddes med att de berättade om byrån och jag berättade om mig själv.
Intervjun var dittills inte annorlunda från andra intervjuer, varför jag verkligen blev tagen på sängen när frågan, eller snarare konstaterandet, ställdes av den manliga advokaten: ”är du en sån där AB-tjej?”.
Det var för mig en något märklig fråga av olika skäl – dels eftersom jag inte riktigt vet vad en ”AB-tjej” är dels för att jag aldrig har förknippat mig själv med en sådan term. Framförallt var det inte en fråga som jag trodde att jag skulle få höra på en intervju som mig veterligen arbetsgivaren på frivillig basis kallat mig till. Jag svarade att jag inte skulle kalla mig en ”AB-tjej” och att min umgängeskrets i Uppsala består av ett större antal personer som alla presterat bra – om det nu var betygen han syftade på.
”Jaha, är det ni som är de där AB-tjejerna alltså?” lyder nästa fråga.
Jag förtydligar att jag umgås med både killar och tjejer som samtliga är högpresterande. Den manliga juristen blickar då ner på mitt CV som han har framför sig och säger något i stil med att när man läser ett CV som mitt kan man fråga sig om jag har haft något liv. Han säger förvisso detta med ett leende och är varken när han ställer denna fråga eller de tidigare frågorna otrevlig – möjligen finns en antydan till skepsis.
Påståendet om att jag inte har haft ”ett liv” får till följd att jag förklarar att jag självklart har haft tid att både umgås med vänner och gå på Stocken (Stockholms nation) och eftersom advokaten ifråga själv hade studerat i Uppsala möttes väl detta av något slags godkännande.
På väg från intervjun var jag otroligt frustrerad över vad som hade hänt och jag var något upprörd över att jag alltså framstår som en person som man förhåller sig skeptisk till. Jag hade aldrig reflekterat över att jag skulle behöva bemötas av en sådan skepsis av en rekryteringsansvarig på grund av ett för stort engagemang. Om något så hade min uppfattning varit den att det var just ett sådant som uppmuntrades av arbetsgivarna.
Jag beklagade mig för vänner över vad jag uppfattade vara en ”dålig intervju” men inte förrän en vecka senare slog det mig varför jag hade haft svårt att släppa intervjun, utöver rädslan för framtida arbetslöshet.
Jag är övertygad om att inte en enda av mina manliga vänner från juristprogrammet skulle ha fått någon av de frågor eller kommentarer jag fick på den här intervjun. Begrepp som ”AB-kille” existerar i än mindre utsträckning än ”AB-tjej” och att en manlig 23-åring som söker jobb skulle behöva ursäkta och förminska sina goda resultat och många engagemang och istället framhäva sitt festande är något jag aldrig har hört talas om.
Det som skrämmer mig mest med det här är dock inte den otroligt skeva synen på tjejer i allmänhet och mig i synnerhet som kom fram under intervjun utan det faktum att det tog mig en vecka att inse det. Jag är på väg ut i arbetslivet i en konservativ bransch där många arbetsgivare arbetar aktivt och hårt för att öka jämlikheten och lyfta fram de 60 procent tjejer på utbildningen i någorlunda motsvarande siffror på arbetsplatserna – på såväl nybörjarnivå som senare i karriären.
Att i dessa tider ha en manlig rekryteringsansvarig jurist som ställer frågan ”är du en sån där AB-tjej” på en intervju är ett självmål och något jag inte varit med om vare sig förr eller senare – och förhoppningsvis har ingen annan det heller.
