Diana Amnéus disputerade nyligen vid Stockholms universitet med sin doktorsavhandling, Responsibility to Protect by Military Means – Emerging Norms on Humanitarian Intervention?, där hon studerat framväxten av nya sedvanerättsliga regler om ett externt ’ansvar att skydda’ den mänskliga säkerheten inom en stat genom militära medel.
Varje enskild stat bär enligt folkrätten den internt primära ’skyldigheten att skydda’ sin befolkning mot grova övergrepp.
– När stater uppenbart misslyckas att skydda sin befolkning mot folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser har FN:s säkerhetsråd ett externt ‘ansvar att skydda’. Bedöms situationen utgöra ett hot mot freden medger folkrätten en rätt för rådet att, då fredliga medel är otillräckliga, besluta om militär intervention, förklarar Amnéus.
– En militär intervention är en sista utväg och blir först aktuell då diplomatiska, politiska och ekonomiska åtgärder inte fungerar, fortsätter Amnéus.
I avhandlingen visar Amnéus på en sedvanerättslig utveckling av en juridisk rätt för regionala organisationer att utan mandat från säkerhetsrådet genomföra humanitära interventioner i syfte att stoppa folkmord och andra grova brott mot folkrätten. Dock menar Amnéus att det krävs fler fall av sådana humanitära interventioner, såsom Kosovo (1999) och Liberia (1991). Dessutom behövs fler staters samtycke för att en sådan rätt ska få fäste.
– Antalet framtida fall av äkta humanitär intervention är potentiellt färre än fall som löper risk för missbruk av principen om the ’Responisibility to protect’. Ett exempel är Georgien. Således ställer jag mig inte bakom utvecklingen av en sedvanerättslig norm för regionala organisationer eller enskilda stater att utan säkerhetsrådsmandat skydda med militära medel. Vi måste värna om folkrättens våldsförbud, säger Amnéus.
I avhandlingen väger Amneus dessutom in ett genusperspektiv där hon bland annat belyser skillnaderna mellan mäns och kvinnors säkerhetsbehov i väpnade konflikter. Män blir mer utsatta för dödligt våld medan kvinnor i större utsträckning utsätts för sexualiserat våld som inte får dödliga och ibland inte heller synliga men.
Resolution 1325 fastslår vikten av att integrera kvinnor i allt fredsbyggande och konfliktförebyggande arbete inom FN samt uppmanar den alla parter i väpnade konflikter att respektera kvinnors mänskliga rättigheter och skydd enligt den humanitära rätten. Kvinnor är nödvändiga aktörer som måste inkluderas på alla nivåer för att uppnå en hållbar fred.
– Folkrätten bör genomsyras av ett genusperspektiv där hänsyn tas till dessa olika skyddsbehov. Detta gör den dock inte som fallet ser ut idag, avslutar Amnéus.
Text: Åsa Persson
Foto: Mia Åkermark
