Iakttas grundlagens krav på likhet inför lagen av Migrationsdomstolarna – eller ges Migrationsministerns uttalade önskemål om en minskning av gruppen anhöriginvandrare försteg?
– Det är en berättigad fråga att ställa vid läsningen av några avgöranden meddelade under det senaste halvåret.
Mina funderingar rör frågan om uttolkningen av begreppet ”Barnets bästa”, men även frågan om domstols uttolkning av vad som under den föregående lagen kallades ”sista länken”, dvs. om den som är kvar i det forna hemlandet, och önskar invandra hit, är den sista kvarvarande av familjen. En ytterligare fråga är om en högre moralisk standard har uppställts för äkta makar av utländsk härkomst, än den samlevnadsmoral som tillämpas och accepteras av samhället när den utövas av infödda svenska makar.
Sista frågan uppkom vid läsningen av Migrationsöverdomstolens dom (UM 1004-06), där underinstansens beslut att bevilja sökanden uppehållstillstånd undanröjdes. Målet gällde en ansökan från hustrun i ett bestående äktenskap, vilken enligt gällande utlänningslagstiftning har rätt till uppehållstillstånd, om inte svenska staten kan visa att det rör sig om ett ”skenäktenskap” eller att det rör sig om ett äktenskap som ingåtts under tvång. I målet är klarlagt att maken haft ett flerårigt förhållande vid sidan av äktenskapet och att hustrun säger sig ha förlåtit maken för hans otrohet.
Det rör sig i denna del om en tämligen alldaglig, om än trist, situation i den svenska verkligheten. Vad som kan föranleda höjda ögonbryn är att frågan om ”tvångsgifte” i detta fall diskuteras av rätten, i detta fall avseende mannen i fråga, vilket är en situation som i dagsläget inom den västerländska kultursfären oftast förknippas med äktenskap inom adeln och kungahusen – beryktat är äktenskapet mellan Charles och Diana av Wales – men som likafullt får anses vara accepterat om än förlegat.
Rätten avslutar domen med ett konstaterande, som för svenska förhållanden kan tyckas närmast omhuldande, men som i en tredjelandsmiljö kan vara katastrofal. Rätten utgår från att det för en gift kvinna, i ett fullbordat äktenskap – makarna har bevisligen levt samman i hemlandet under tiden som uppehållstillståndet söks för makan – är bäst att få stanna i hemlandet hos sin familj och i den invanda kulturen. Det framgår inte av domen att man först förvissat sig om de familjära och kulturella konsekvenser som en påtvingad skilsmässa får för en nu ”rörd” kvinna. Man kan i dagsläget bara önska att kvinnan inte, vilket är vanligt, av kulturella skäl i hemlandet stöts ut ur den sociala gemenskapen
Frågan om vad som skall anses vara ”Barnets Bästa” har också avgjorts av Migrationsöverdomstolen (UM 149-06) i ett hjärtskärande mål, där det bör noteras att lagmannen, Sten Wahlqvist, var skiljaktig och för sin del fann att ansökan skulle bifallas.
Sökanden, en flicka på 16 år, dvs. ett barn enligt gällande rätt, baserade sin ansökan på anknytning till den halvsyster som under större delen av flickans liv fungerat som hennes mor. Då hushållsgemenskapen dem emellan upphört när halvsystern lämnade henne i en nu avliden fasters omvårdnad inför sin avresa från Somalia, ansåg Överdomstolens majoritet (två kvinnor!) att det var mest förenligt med ”Barnets Bästa” att flickan fick kvarstanna i sin invanda miljö i hemlandet – trots att hon numera var inhyst hos bekanta i Eritrea, där den svenska beskickningen finns. Visserligen har hon några halvbröder kvar i Somalia, men hon känner inte dessa, varför man skulle kunna se henne som ett ”sista länken” fall, utan att tänja alltför mycket på begreppet.
Eritrea och Somalia är oroshärdar, vilket borde ha beaktats av Överdomstolen, så som skedde i Migrationsdomstolen i Skåne Län när man gav en 16 årig pojke uppehållstillstånd (UM 806-06). Detta barn var ”sista länken” i en Afghansk familj, varför hans ansökan bifölls av domstolen. Samma domstol tillstyrkte även, med motiveringen att beslutet fattats mot bakgrund av bestämmelsen om ”Barnets Bästa”, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd (UM 1258-06) för fadern till ett barn, en flicka, där tingsrätten tilldömt fadern och modern gemensam vårdnad, trots att fadern dömts till fängelse för bland annat. upprepad grov kvinnofridskränkning samt övergrepp i rättssak. Samtliga brott riktade mot flickans mor. I detta sistnämnda fall har dock tydligen samma måttstock tillämpats, som används vid infödda svenskars vårdnadstvister, eller vad säger familjerättarna?
Sammanfattningsvis får man väl börja fundera på hur objektivitets- och likhetsprincipen tillämpas i migrationsmål. Ett subjektivt intryck är att Migrationsministerns uttalade önskemål om en åtstramning av anhöriginvandringen har skett, men för att belägga detta intryck måste frågan utredas. En genomgripande undersökning av den praxis som nu börjar produceras vore tacknämlig, särskilt som Överdomstolen i dessa mål är Kammarrätten och inte Regeringsrätten, vilket jag finner beklagligt. Regeringsrätten har under de senaste decennierna ofta producerat synnerligen genomtänkta och kloka domar, vilket detta känsliga område – migrationsrätten – behöver.
Man får aldrig glömma att behovet av en folkvandring från Sverige till andra länder bara ligger 80 år tillbaka i tiden och kan uppstå igen, om så sker behöver vi kunna åberopa ett humant förflutet.
Annika Lagerqvist Veloz Roca,
Docent Universitetslektor Offentlig rätt, Juridiska Institutionen, Stockholms Universitet
