När senast uppmärksammade du en löpsedel till en kvällstidning eller såg ett nyhetsprogram som inte till stor del tog upp en dagsfärsk händelse från domstolsvärlden?
Tänk efter ordentligt. Visst var det rätt länge sedan?
Den svenska rättsprocessen säljer lösnummer och lockar tv-tittare i aldrig tidigare skådad omfattning. Pågående förundersökningar, domstolsförhandlingar och avkunnade domar debatteras, analyseras och kommenteras som aldrig förr. Framförallt kvällspressen har blivit den viktigaste förmedlaren av information till allmänheten om vad som pågår i våra rättssalar.
Än har visserligen inga tv-kameror tillåtits komma in i rättssalarna, men frågan är hur länge det dröjer innan en seriös efterfrågan av tv-sända rättegångar blir så stor att staten inte kan stå emot trycket. Många hävdar att fotoförbudet vid rättegångar är en otidsenlig princip och att den i realiteten går stick i stäv med offentlighetsprincipen. Är det så? Och hur vill vi egentligen att en modern rättegång skall uppfylla kravet på offentlighet?
För någon vecka sedan läste jag i en av dagstidningarna, precis som säkert många av er andra, hur en åklagarkollega i sin plädering liknade den aktuella rättegången mot Tito Beltran vid en cirkus. Hon valde till och med att jämföra sina upplevelser med hur det antagligen måste ha varit att agera åklagare i den berömda O.J. Simpson-rättegången i USA.
Jag är helt övertygad om att min kollegas ord inte var några överdrifter, särskilt mot bakgrund av hur media hårdbevakat varenda rättegångsdag i Ystad tingsrätt – i vissa fall till och med genom att återge skeenden i realtid via nätet. Och kanske är det just det som är det revolutionerande med den nya mediebevakningen, nämligen det faktum att teknikutvecklingen medfört att allt går så mycket fortare i medievärlden nuförtiden. Nyheter förmedlas sekundsnabbt via nätet och når miljoner läsare ibland endast någon minut efter det att ordet uttalats i rättssalen.
I dagsläget är således steget inte så långt till att omvandla bevakningen till en live-sändning och således simultant med pågående rättegång sända ut det i oredigerat skick till medborgarna. Enligt mediefolket skulle en sådan utveckling innebära att rättssystemet på ett modernt sätt upprätthåller offentligheten vid våra rättegångar. Juristfolket är splittrat och i debatten kan enkelt urskiljas en skiljelinje mellan de tveksamma domarna och åklagarna å ena sidan och de mer allmänt positivt inställda advokaterna på den andra.
Rättegångar har visserligen intensivbevakats av media redan före Tito Beltran-rättegången, men denna typ av bevakning har enligt min mening nu kulminerat. Rättegångarna avseende mordet på Anna Lindh, mordet på Helén Nilsson, dödsmisshandeln på Kungsgatan, hagamansfallet och nu senast processen avseende dödsmisshandeln av Riccardo är bara ett par exempel på processer som också hårdbevakats under de senaste åren.
Vad avser Tito Beltran-rättegången är det naturligtvis viktigt att påpeka att dom ännu inte fallit i målet och att vi faktiskt inte vet hur domstolen har resonerat vid sin bevisvärdering. I tidningarna har det dock spekulerats vilt under de senaste månaderna.
Men en sak är då säker – ingen massmedial aktör med tillstymmelse till överlevnadsstrategi kommer att undvika att kommentera och analysera domen när den väl avkunnas. Tidigare under hösten kunde vi som sagt via massmedia följa rättegången i målet rörande Riccardo, men eftersom stora delar av huvudförhandlingen ägde rum bakom stängda dörrar blev analysen av domen det som media la krut på. Tito Beltran-rättegången har däremot varit offentlig och naturligtvis en aldrig sinande källa att gräva ur för alla intresserade journalister. Frågan är dock om och i sådant fall hur den intensiva bevakningen påverkar rättegången som sådan? Vet vi egentligen hur de inblandade parterna, de juridiska aktörerna och allmänheten reagerar på den dagliga rapporteringen från och utanför rättssalen? I Sverige har nyanser av denna frågeställning diskuterats, men i USA har den debatterats på ett helt annat sätt – och det särskilt i samband med just nämnda rättegång mot O.J. Simpson.
Det är kanske lika bra att jag erkänner det med en gång – O.J. Simpson-rättegången har fascinerat mig ända sedan den ägde rum våren 1995. Vid tiden för O.J. Simpson-rättegången studerade jag juridik i USA. Inom ramen för vår undervisning ingick att dagligen titta på ett par timmars live-sändning från rättegången mot O.J. Simpson på kanalen Court-tv. Så här i efterhand kan jag småle lite åt det seriösa i detta påfund, men jag inser samtidigt att det var ett snilledrag från vår juridiske professor. Tala om att förena nytta med nöje. 1995 var genomsnittsamerikanen chockad över fallet som sådant. Hur kunde en sådan framstående person gå från att vara en hyllad amerikansk superstjärna till en bestialisk dubbelmördare inom ramen av endast ett par timmar? Fascinationen kring dubbelmordet började egentligen med att bilden av den jagade superstjärnan i sin vita Ford Bronco kablades ut i realtid till miljontals hem över hela världen – för att så småningom landa i ett ofantligt antal timmar direktsänt tv-material inne från rättegångssalen. Intresset var ofattbart stort och överraskade i stort sett alla. Den massmediala bevakningen var enorm. Det fanns i stort sett inte en tidning eller ett nyhetsprogram som inte hade sin egna öronmärkta kommentator eller juridiska expert för analys av det juridiska O.J.-läget. Inne i rättssalen blev de juridiska aktörerna helt plötsligt superkändisar att jämföra med hollywoodstjärnor. O.J. Simpson-rättegången var verkligen en massmedial cirkus. Ansvarsfrågan, bevisläget och strategierna diskuterades överallt – men frågan hur O.J. Simpson själv upplevde situationen eller hur rättens aktörer egentligen påverkades av den hårda mediebevakningen blev aldrig föremål för någon diskussion. Så inte heller bland oss juriststudenter. Vi hade skuldfrågan att debattera. Problemet var bara att många på eget bevåg redan hade dömt O.J. Simpson när den frikännande domen till slut avkunnades. Den juridiska bedömningen framstod således som mindre viktig i det långa loppet. Varenda amerikan hade skapat sig en egen uppfattning i skuldfrågan – och mycket tack vare allt tv-material som fanns att tillgå.
I USA är det tillåtet med bildupptagningar vid rättegångar i majoriteten av delstaterna. Den enskilde domaren kan visserligen besluta om undantag från huvudregeln, men då krävs särskilda skäl. Etableringen av kanalen Court-tv har inneburit att det dagligen sänds ut material från pågående rättegångar till amerikanska tv-tittare. Trots höga tittarsiffror har dock kanalens popularitet börjat att vackla och debatt har uppkommit avseende fenomenet tv-sända rättegångar. Och det är framförallt erfarenheterna från O.J. Simpson-rättegången som nu diskuteras. Många amerikanska mediekännare är numera eniga i sin uppfattning om att bevakningen av den rättegången gick helt över styr och just utvecklades till en okontrollerbar massmedial cirkus. Visserligen frikändes O.J. Simpson, men innan domen föll hade han analyserats, debatterats och granskats under lupp i stort sett överallt – i hemmen, i tv-sofforna, på arbetsplatserna etc. Trots en frikännande har gjorda undersökningar efter avslutad huvudförhandling visat att en majoritet av de tillfrågade amerikanerna faktiskt ansåg att O.J. Simpson var skyldig – och detta trots den juridiska utgången i målet.
Hur ser det då ut i Sverige? Den svenska regeringsformen fastslår som grundprincip att domstolsförhandlingar skall vara offentliga. Det bakomliggande syftet med denna öppenhet är naturligtvis att den enskilde medborgaren skall få insyn i, och därigenom förtroende för, rättskipningen. Domaren har dock en möjlighet att förordna om stängda dörrar i enskilda fall, men huvudregeln är att rättegångarna skall vara öppna för alla åhörare. Det är idag dessutom tillåtet för alla närvarande att spela in på band vad som sägs vid huvudförhandlingen och därefter använda materialet efter eget intresse, men domstolen har rätt att förbjuda både ljudupptagning och direktsändning av materialet om en sådan bandupptagning kan anses vara till men för utredningen. Sedan 1940-talet råder dock totalt fotoförbud i rättssalarna.
Det är omöjligt att spekulera om och i sådant fall hur rättegången i Ystad tingsrätt påverkats av det massmediala intresset. Min förhoppning är naturligtvis att rättsprocessen inte påverkats överhuvudtaget. Men kan vi vara säkra på det? Och oavsett utgången i målet hur har de enskilda individerna – t.ex. parter och vittnen – i rättegången påverkats av rapporteringen? Det är ett ostridigt faktum att massmedia spelar en mycket stor roll vid förmedlingen av rättsutvecklingen till allmänheten, men det är vanskligt om journalisterna intar roll av domare redan under förundersökningsstadiet. Av naturliga skäl är vissa rättegångar mer intressanta ur allmänt perspektiv och kanske särskilt i de fall där kärnan av den svenska kändiseliten kallas som vittnen. Den vetskapen får vi nog lära oss att leva med. Men när identiteter på misstänkta börjar röjas i media långt innan förundersökningen nått sitt slut och dessutom långt innan ett åtal nått en domstol då börjar man att komma ut på allt halare is. Rättssäkerheten är trots allt det vi måste värna om mest. Att sedan intensifiera bevakningen i samband med rättegången påverkar nog i olika utsträckning alla som är delaktiga – och detta oavsett om du är part i målet, advokat, åklagare eller domare. Stämningen blir i värsta fall, som i Tito Beltran-målet, att likna vid en cirkusföreställning. Är det verkligen en lämplig miljö för dömande verksamhet? Frågan kommer att kräva ett svar inom en snar framtid. Teknikutvecklingen som sådan lägger ju inga hinder i vägen för en ”öppnare rättegång”.
Domstolsverket håller för närvarande på att förbereda alla tingsrätter inför den 1 november 2008 när reformen ”En modernare rättegång” träder i kraft. Reformen innebär att tyngdpunkten av rättskipningen skall ankomma på tingsrätterna och att hovrättsförhandlingarna skall effektiviseras bl.a. genom att man regelmässigt inte skall höra vittnen på nytt. Alla vittnesutsagor skall istället videofilmas i tingsrätten och sedan spelas upp vid en eventuell hovrättssession. Till hösten kommer således den moderna tekniken att till fullo börja användas internt inom domstolarna. Det skall särskilt poängteras att fotoförbudet inte påverkas, utan den aktuella reformen är en intern angelägenhet inom domstolsvärlden. Men faktum kvarstår att från och med i höst kommer bild- och ljudupptagningar från enskilda förhandlingar finnas att tillgå i elektronisk form. Helt klart är att ljudet även fortsättningsvis kommer att vara offentligt, men bilden kommer att vara belagd med sekretess ”om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men”. Huruvida en videoinspelning skall få lämnas ut kommer att vara upp till den enskilde domaren att bedöma. Från och med hösten 2008 kan det således hända att även bildmaterial inifrån rättssalen för första gången når svensk media.
Den modernare rättegången symboliserar helt klart ett nytänkade inom domstolsvärlden – utan att för den skull inkräkta på rättssäkerhet och effektivitet. Offentlighetsprincipens tillämpning på den moderna rättegången kvarstår dock att lösa. För om antal platser på åhörarbänk inte räcker till för intresserade medborgare som väljer att besöka den offentliga rättegången, då ställs offentlighetsprincipens syfte faktiskt på sin spets. Förhoppningsvis kan detta problem lösas, men jag tror inte att det blir lätt. Det viktigaste är väl trots allt att rättssäkerheten upprätthålls och att parter i målen, juridiska aktörer samt vittnen inte påverkas inom ramen för enskilda rättegångar. Kom ihåg att rättegången faktiskt inte är en cirkusföreställning eller en tv-show. Men den viktigaste frågan inför framtiden är hur lagstiftaren skall undvika att det blir det?
Tystnad. Tagning. Yrkanden.
Johanna Björkman
