”Medicinska åldersbedömningar är en fråga för lagstiftaren – inte för Högsta domstolen”

DEBATT – av advokat Peter Lindqvist och jur. kand Karl Emil Ekdahl, Advokatfirman De Basso

Det har under de senaste veckorna rapporterats i media om att ”HD prövar om medicinska ålderbedömningar får användas i brottmål” (Dagens Juridik den 3 november 2016) och att ”Riksåklagaren tar åldersbedömning till HD” (Svenska Dagbladet den 10 november 2016). Riksåklagaren begär alltså att en kroppsbesiktning ska göras för att fastställa åldern på en misstänkt genom medicinsk åldersbedömning.

Ett stort problem med det här, som vi ser det, är att riksåklagarens begäran saknar stöd i lagen.

Att riksåklagaren tar åldersbedömning till Högsta domstolen (”HD”) stämmer förvisso, men den huvudsakliga frågan riksåklagaren nu ställer till HD är om bestämmelserna om kroppsbesiktning ”i syfte att utreda om den misstänkte uppnått straffmyndighetsåldern, ryms inom ändamålen med lagstiftningen”.

Vi påstår att sådant utrymme saknas och om lagstiftaren vill möjliggöra medicinska åldersbedömningar av det aktuella slaget i brottmålsprocessen behövs ny lagstiftning.

Innan vi går vidare ska två saker konstateras. För det första är det bara icke-medborgare som kommer att underkastas medicinska åldersbedömningar. För det andra: rättsstatsprincipen gäller för alla som befinner sig här i landet. För i en rättsstat står ingen över eller utanför lagen och lagarna stiftas och tillämpas utan diskriminering och med respekt för individens värdighet och mänskliga rättigheter.

Om riksåklagaren får rätt i den aktuella frågan innebär det att ny lagstiftning inte behövs för att åldersbestämma utlänningar i brottmålsprocessen. Det innebär i sin tur, bland annat:

• att ingen ordentlig utredning tillsätts
• att inga remissinstanser hörs om lämpligheten av det nya förfarandet
• att inget departement tar fram en proposition
• att Lagrådet aldrig bereds tillfälle att yttra sig om ifall de nya bestämmelserna strider mot grundlagen och
• att riksdagen varken behandlar eller röstar om förslaget.

Med andra ord innebär det en stor rättsosäkerhet. Dessutom gäller att såsom det här målet är disponerat i HD kommer inte tillförlitlighetsfrågor att besvaras, det måste prövas i varje enskilt fall, antagligen hela vägen upp till högsta instans.

HD har tidigare kommit fram till att tandröntgen – trots att exempelvis Barnläkarföreningen och även Socialstyrelsen vänt sig mot metoden – är en tillförlitlig metod för att fastställa om någon är över 18 år. Men vad gäller handledsröntgen? Knäledsröntgen? Vad händer om det kommer nya forskningsresultat som motsäger rättens praxis?

Medicinska åldersutredningar är alltså inte direkt okontroversiella. Det råder inget tvivel om att resultaten är osäkra och att ingen exakt ålder kan fastställas.

För brottmålen är det främst tre åldersnivåer som kommer vara aktuella för bestämning: 15, 18 och 21 år. Vid 15 år är man straffmyndig, vid 18 år kan man dömas till fängelse och vid 21 år kan du dömas till livstid.

Ponera att osäkerheten är +/- 3 år och man kommer fram till att den misstänkte är 18 år – bristerna i ett sådant förfarande är uppenbara. Som försvarare kan vi aldrig medverka till en utredning med sådan nivå av osäkerhet att personer under 15 år riskerar straff.

Om staten med våldsmonopol och tvångsmedel i ryggen vill in och undersöka ungdomars tänder och röntga deras leder krävs det en ordentlig utredning tillsätts i vederbörlig ordning och att det först därefter tillkommer ny lagstiftning.

Allt annat är svika rättsstaten, dess ideal och de invånare som lever i Sverige utan att vara medborgare.