I förordet till sin sympatiska bok om skrivande, On Writing, berättar Stephen King om en konversation han haft med författarinnan Amy Tan, kanske mest känd för romanen The Joy Luck Club, som i likhet med King ofta hänförs till populärförfattarfacket: ”One night while we where eating Chinese before a gig in Miami Beach, I asked Amy if there was any one question she was never asked during the Q-and-A that follows almost every writer’s talk – that question you never get to answer when you’re standing in front of a group of author-struck fans and pretending you don’t put your pants on one leg at a time like everyone else. Amy paused, thinking it over carefully, and then said: ‘No one ever asks about the language’. […] Amy was right: nobody ever asks about the language. They ask the DeLillos and the Updikes and the Styrons, but they don’t ask popular novelists. Yet many of us proles also care about the language, in our own humble way, and care passionately about the art and craft of telling stories on paper.”
Ingen frågar populärförfattaren om språket. Det samma gäller för oss som skriver juridisk litteratur. Vi har med oss från juristutbildningen, som kan ligga olika långt bort i historien, att juristens viktigaste verktyg är språket och att man måste vara försiktig med orden. Typ. Men ingen frågar oss hur vi ser på det juridiska språket i litteraturen. Ingen frågar oss om vårt bildspråk eller vårt sätt att bygga upp meningar eller vår faiblesse för att citera kända jurister eller varför vi skriver så långa meningar och använder oss av en massa uttryck på latin och varför vi stavar det ”faiblesse” i ställer för ”fäbless” eller varför vi aldrig skulle använda ett ord som ”typ”.
Ingen frågar den juridiska författaren om stil.
Stilistiken har inte bara en underskattad betydelse för juridikens författare, rättsvetarna, utan för jurister över huvud taget. ”Språket är juristens viktigaste verktyg”, är som ett mantra för juristutbildningen. Men vad betyder det? En god jurist är en person som kan uttrycka sig på ett korrekt juridiskt sätt. ”Pregnant och stringent”, var honnörsord för det skrivna språket som jag lärde mig på juristlinjens introduktionskurs. En god jurist håller sig till ämnet och flummar inte ut i detaljerna. Det gäller för alla juristyrken även om formen kan skilja sig åt: Den goda försvarsadvokaten utmärker sig lika mycket för hur hon uttrycker sig i tal som i skrift, medan den goda domaren främst uttrycker sig skrift. Fokuseringen på språklig skicklighet som en viktig egenskap hos jurister underströks i en enkät som DN för några år sedan genomförde bland HD:s ledamöter. Justitieråden fick frågan vad som utmärker en bra domare i HD. Förmågan att kunna uttrycka sig väl, var det återkommande temat i justitierådens svar. Vad innebär det att uttrycka sig väl? Pregnant och stringent, kan man anta.
Juristens språk har inte bara betydelse för hennes förmåga att utföra det juridiska arbetet. En känsla för nyanser och distinktioner och den för juridiken så avgörande förmågan att kunna smaka av ordens valörer – ”synnerliga skäl” är något helt annat än ”särskilda skäl” – är naturligtvis centrala egenskaper för en skicklig jurist. Men juristens språk fungerar också som tillhörighetsmarkör. Genom att uttrycka oss neutralt, återhållsamt och nyanserat – med just den där neutraliteten, återhållsamheten och de gråskalor som icke-jurister i vår omgivning tycker är så frustrerande (”Men kan du inte bara svara ja eller nej för en gångs skull!”) – konstruerar vi oss som jurister. Den ekvilibristiska juristen med några år i karriären kan med fördel också strössla med litet obsoleta uttryck som bannlysts av Klarspråksgruppens svarta listor i åratal. Ingen modern människa använder ord som ”eljest”, ”ehuru” eller ”understundom”, men en rutinerad jurist kan utan ansträngning använda dessa uttryck i en konversation på kafferasten. Orden markerar tillhörighet och status.
Medvetenheten om konstruktionerna genom språket kan också utnyttjas av den som vill positionera sig som ett alternativ till den traditionella juristbilden. Ta Douglas Roos krönikor i Dagens Juridik som du hittar länkade till här under. Genom några svordomar, svepande generaliseringar, personangrepp och en hel massa attityd blir Roos alternativet till den traditionella juristen – den kaxige avvikaren med framåtanda i stället för försiktighet som ledstjärna. Framtoningen som undantaget mot den traditionella juristrollen – den Cannes-tonade färgklicken bland kritstrecken – kan säkert innebära konkurrensfördel.
Roos har insett något viktigt. Valet av ord, av språk, betyder något.
Det juridiska språket betyder något. Stilistiken betyder något. Insikten om detta gör oss till bättre jurister. Det gör också oss skrivande jurister till bättre författare. Och medvetenheten om det juridiska språkets immanenta stilistik är första steget mot det sunda ifrågasättandet. Varför använder vi oss fortfarande av obsoleta uttryck som ”obsolet” när det finns synonymer som ”föråldrad”? Varför är alla icke-individualiserade personer i juridiken män? (Det finns inga lagkvinnor, justitieombudskvinnor eller förmynderskor i svensk rätt.) Är juridikens språkfixering onödigt exkluderande avseende dem som inte talar perfekt svenska? I språkets detaljer vilar både skönheten och farorna.
Douglas Roos tidigare krönikor:
Jurister – våga stå upp när det blåser snålt!
Advokater är helt vanliga konsulter
