I oktober 2013 upprättade polisen i Västra Götaland en anmälan om sexuellt ofredande. En patrull hade kallats till Drottningtorget i centrala Göteborg eftersom en minderårig tonårsflicka hade blivit ofredad av en 56-årig man. Flickan kunde på plats peka ut mannen som greps av polisen.
Den 56-årige mannen åtalades vid Göteborgs tingsrätt för sexuellt ofredande – alltså samma brottsrubricering som fanns med i polisanmälan.
Enligt åtalet skulle 56-åringen ha sökt kontakt med tonårsflickan på gatan för att fråga vad klockan var. Strax därefter skulle han bland annat ha sagt “du, jag, sex, hur mycket?” samtidigt som han hade hållit upp några sedlar och pekat på ett hotell i närheten.
Flickan berättade att hon kände igen mannen mycket väl eftersom han tidigare hade köpt ut cigaretter åt henne och hennes skolkompisar.
Hon uppgav att hon först inte hade förstått vad han menade med sina ”inviter” men att hon efteråt kände sig chockad och kränkt. Hon hade fått säga nej flera gånger innan 56-åringen hade gått sin väg efter cirka tio minuter.
En vän till flickan och den polis som grep 56-åringen förhördes men tingsrätten konstaterade att ingen hade varit med vid händelsen utan att deras uppgifter i stället baserade sig på vad flickan hade sagt.
56-åringen nekade till anklagelserna och eftersom ord stod mot ord så friades han.
Rättens ordförande – en tingsfiskal – var dock skiljaktig och ansåg att händelseförloppet var styrkt och att 56-åringen hade kränkt flickans sexuella integritet. Han borde därför dömas till böter för sexuellt ofredande, ansåg tingsfiskalen som dock blev nedröstad av de övriga ledamöterna.
Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige som anser att det inte finns någon anledning att ifrågasätta flickans uppgifter. Hovrätten slår i sina domskäl fast att det är bevisat att det har gått till som åklagaren har påstått.
”Det är genom dessa uppgifter visat att X (den tilltalade) på angiven dag och plats muntligen har försökt förmå Y (flickan), som var under 18 år, att mot ersättning ha sexuellt umgänge med honom. Det står klart att X har insett att Y var underårig. X agerande utgör försök till köp av sexuell handling av barn.”
Det brott som 56-åringen enligt hovrätten har gjort sig skyldig till är alltså enligt hovrätten inte sexuellt ofredande – utan i stället försök till köp av sexuell handling av barn.
Hovrätten skriver:
”Åklagaren har emellertid inte gjort den brottsrubriceringen i åtalet, och X har inte heller annars fått sådan information om anklagelsen som av konventionshänsyn gör det möjligt att döma honom för försök till köp av sexuell handling av barn.”
Hovrätten hänvisar därefter till praxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Hovrätten konstaterar också att man i och för sig – genom så kallad materiell processledning – skulle ha kunnat uppmärksamma åklagaren på behovet av att ändra brottsrubriceringen. Hovrätten har dock inte hållit någon muntlig huvudförhandling i målet och skriver:
”X har efter delgivning av överklagandet inte avhörts och försvararen har förklarat att han haft sådana svårigheter att få kontakt med honom, att han inte kunnat se någon annan utväg än att målet avgörs på handlingarna. Även åklagaren har begärt att målet avgörs utan huvudförhandling. Med hänsyn härtill och med beaktande också av att utebliven processledning i angivet hänseende inte går ut över något enskilt intresse har hovrätten funnit skäl att avgöra målet i befintligt skick.”
Hovrätten konstaterar slutligen att sexuellt ofredande är ett så kallat subsidiärt brott i förhållande till köp av sexuell handling av barn och att 56-åringen därför inte heller kan dömas för detta brott.
56-åringen frias därför helt.
