KRÖNIKA – av Karin Zelano, biträdande redaktör Liberal Debatt
Nyligen uppmärksammades en dom där en kvinna hade dömts av tingsrätten för att falskeligen ha anklagat en man för våldtäkt under en utekväll (Dagens Juridik 2016-11-22).
Av domen framgår att tingsrätten i och för sig anser att det kan vara så att kvinnan vid förhöret i direkt anslutning till händelsen har trott att hon hade blivit våldtagen. Tingsrätten pekar här på att hon har berättat om den påstådda våldtäkten på ett mycket emotionellt sätt. Man håller alltså isär kvinnans personliga upplevelse i efterhand och den rättsliga bedömningen. Som sig bör.
Dock aktualiserar fallet risken för en sammanblandning av det subjektiva och objektiva i diskussioner kring lagstiftning om samtycke och övergrepp. Man kan känna sig våldtagen utan att vara det.
Gråzonen kring samtycke till sexuella handlingar är ett viktigt ämne. Delvis kokar det ner till en evighetsgammal filosofisk fråga: När gör jag något av fri vilja? När någon upprepade gånger försökt få mig att säga ja till sex och jag till slut säger ja och har sex med personen. Är det något jag egentligen vill? Eller ville jag inte fast jag gick med på det, gav mitt samtycke?
Diskussionen är central för alla människor, inte bara i samband med sex, men den blir extra viktig här eftersom det berör något så privat. Gäller det att ta en bulle till vid fikabordet är samma gråzon inte lika fascinerande.
Inte minst är det viktigt för unga människor att tänka igenom hur den egna fria viljan ska hanteras och respekteras i intima situationer.
Jag lyssnar på ett resonemang om ”tjatsex” i P1:s program Tendens (19/10-2016). En av de medverkande säger: ”Så det beror på hur man ser på det här. Jag tror många upplever det som en gråzon. Verkligen. Men många som säger ja känner ju så klart att nu har någon gått över en gräns. Många kan ju känna sig våldtagna, eller åtminstone känna att det här var fruktansvärt obehagligt”.
Resonemanget leder fel. Diskussionen kring det egna ansvaret, den egna viljan, gränsen för när man kränker någons autonomi genom tjat, får aldrig blandas ihop med den objektiva definitionen av tvång som regleras i lagstiftningen kring sexualbrott.
Ur ett psykologiskt perspektiv kan det vara intressant om någon ”känner sig våldtagen”. Det är inte relevant för diskussionen kring samtycke och övergrepp. Hur man känner sig är en otroligt viktig fråga att ställa sig själv inför och efter man har tagit ett beslut om att ligga med någon. Men igen: Det är inte relevant för diskussionen kring samtycke och övergrepp.
Uttalandet i Tendens sätter fingret på en glidning i samtalet kring samtycke som riskerar att underminera landvinningarna som gjorts på sexualitetens område, särskilt kvinnors rätt till sexuellt självbestämmande. Av ett eller annat skäl i efterhand ifrågasätta sitt beslut att ha sex med någon bör inte automatiskt tolkas som att man har blivit utsatt för ett brott.
Istället är det en trial and error process, som hör livet till, som i och för sig kan innehålla nog så många känslor av skuld, ånger eller båda. Huruvida man har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp i lagens mening har ingenting att göra med hur det känns efteråt.
Att använda begreppet att man ”känner sig våldtagen” som ett belägg för att man också blivit det, ger uttryck för en subjektivitet som begreppet våldtäkt ska vara fritt från.
Det är så förtvivlat sorgligt eftersom just det som så många kämpat för – är att det enda som ska spela någon roll för att bestämma om ett brott har begåtts är om jag sagt ja eller nej – visat att jag vill eller inte vill ha sex. Inte hur det känns efteråt. Bara mitt samtycke där och då. Och ditt.
Karin Zelano är biträdande redaktör för Liberal Debatt.
Foto: Erik Ericsson
