En man och en kvinna som träffades i Turkiet 2004 gifte sig 2006. Sedan kvinnan blivit gravid åkte hon till Sverige för att föda parets dotter i maj 2007. Kort därefter återvände kvinnan och den lilla dottern till mannen i Turkiet och bodde hos honom.
I juni 2009 reste dock kvinnan och dottern tillbaka till Sverige. Flickan är folkbokförd i både Sverige och Turkiet och föräldrarna har gemensam vårdnad om henne.
I mars 2010 kom Stockholms tingsrätt fram till att flickan hade vistats i Turkiet under större delen av sitt liv och att hon fick anses ha haft en mer stadigvarande anknytning till Turkiet än till Sverige. Att kvinnan fått barnbidrag och föräldrapenning från Sverige hade enligt tingsrätten ingen avgörande betydelse.
Tingsrätten konstaterade också att kvinnan olovligen hade hållit kvar flickan i Sverige och beslutade om överflyttning till Turkiet. Man beslutade också att polishämtning skulle ske.
En nämndeman var skiljaktig.
Beslutet överklagades och blev också föremål för en resningsansökan innan det vann laga kraft. Det kom dock aldrig att verkställas eftersom kvinnan gick under jorden med dottern.
Tre år senare vände sig kvinnan till Stockholms tingsrätt och begärde ett nytt beslut. Hon yrkade att tingsrätten skulle upphäva det tidigare beslutet och nu besluta att det fanns hinder mot överflyttning av flickan.
Av tingsrättens beslut framgår vad mamman själv framförde:
”X (dottern) är uppväxt med henne sedan födseln och vid tidpunkten för hovrättens beslut om avslag på resningsansökan hade de varit i Sverige i ett år. Hon har gjort vad hon kunnat för att hålla X undan från verkställighet under den här tiden. Nu har X varit i Sverige i nära fyra år och har under den tiden inte träffat sin pappa mer än några kortare stunder i samband med tingsrättsförhandlingarna år 2010 och vid några tillfällen vid påsktid innevarande år.”
Även pappans inställning redovisas i tingsrättens beslut:
”I april 2010 insåg han att Y (mamman) inte skulle medverka till att beslutet om överflyttning skulle verkställas. Då började också hans och hans advokats kontakter med polisen om verkställighet. Han har under åren haft åtskilliga kontakter med polismyndigheten… Han har även haft kontakter med Utrikesdepartementet men inget har hänt i fråga om verkställighet. Y har hållit sig undan tillsammans med X.
På fråga från ombudet om varför verkställighet inte ägt rum har polisen i ett brevsvar den 7 januari 2013 uppgivit att man inte kunnat verkställa beslutet eftersom Y inte kunnat anträffas. Flera tips har följts upp med olika åtgärder så som spaning och husrannsakan mot olika platser där man trott sig kunna hitta X.”
Tingsrätten kom nu fram till att det inte gick att bortse ifrån att flickan hade kommit att knyta an till sin mamma på ett sådant sätt som medför att det uppenbart kan förväntas stå i strid med barnets bästa att flytta henne till ett nytt land och en i princip ny förälder – ”en person som flickan inte hade haft någon relation till i fyra av sina sex levnadsår”.
Med hänvisning till att det kunde finnas en allvarlig risk för att en överflyttning skulle skada flickans hälsa kom tingsrätten – trots att kvinnans självsvåldliga agerande inte var godtagbart – fram till att det förelåg hinder för verkställighet.
En nämndeman var skiljaktig.
Tre år efter det att det ursprungliga beslutet om överföring hade fattats kom Svea hovrätt fram till att mannens överklagande skulle avslås. Hovrätten skrev:
”En given utgångspunkt är att en part är skyldig att följa rättens tidigare beslut om överflyttning. Hovrätten har dock att pröva frågan om en överflyttning ska ske utifrån X (dotterns) nuvarande situation och den risk som kan finnas för att en överflyttning skulle komma att skada henne. En grundläggande princip i svensk rätt är att barnets bästa ska vara vägledande och komma i främsta rummet vid åtgärder som vidtas av en domstol.
Vid återförande av olovligen bortförda barn enligt Haagkonventionen kan det ofta befaras att överflyttningen kan rubba barnens trygghet för en tid. Detta kan dock i allmänhet inte anses utgöra skäl mot överflyttning (jfr NJA 2008 s. 963). I det här fallet anser dock hovrätten, lika med tingsrätten, att en överflyttning av X till Turkiet uppenbart måste anses strida mot hennes bästa och att det finns en risk för att en överflyttning skulle skada hennes hälsa och försätta henne i en situation som inte är godtagbar.”
Sedan pappan överklagat hovrättens avgörande har Högsta domstolen nu – tre och ett halvt år efter det ursprungliga avgörandet – beslutat att meddela prövningstillstånd i målet.
