Mannen och kvinnan har tillsammans två barn, födda 2002 och 2007. Föräldrarna separerade 2008 och sedan dess har de haft en tvist om vårdnad och umgänge. I juni 2012 gav dock tingsrätten pappan ensam vårdnad om barnen.
I november 2012 tog mamman med sig barnen och reste utomlands i syfte att bosätta sig där med dem. Barnen kunde återföras till Sverige först ett år senare efter ett beslut från utländsk domstol.
”Ville skydda barnen”
Mamman åtalades vid Östersunds tingsrätt för grov egenmäktighet med barn. Hon nekade till brott eftersom hon ansåg att hon saknat uppsåt och befunnit sig i en nödvärnssituation. Enligt mamman hade hon flytt med barnen för att skydda dem från det våld och de sexuella övergrepp som hon påstod att pappan utsatte dem för.
Tingsrätten konstaterade att mammans egna uppgifter visade att hon medvetet hade fört bort barnen och således agerat med så kallat direkt uppsåt.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”Allmän domstol har att pröva tvister om barns vårdnad, boende och umgänge och prövningen sker efter vad som är bäst för barnet. Det kan inte godtas att en förlorande part gör sin egen bedömning om risk för att barnet far illa hos den andra föräldern och därefter åberopar ansvarsfrihet för att ha fört bort barnet på grund av sin egen övertygelse.”
Eftersom det inte heller hade framkommit några nya omständigheter som inte redan hade prövats i vårdnadsmålet förelåg enligt tingsrätten ingen nödsituation som befriade mamman från straffrättsligt ansvar.
Grovt brott
Eftersom bortförandet varat i drygt ett år och eftersom barnen inte hade fått veta om de någonsin skulle få återvända till Sverige eller om de skulle få träffa sin pappa igen så dömdes mamman för grov egenmäktighet med barn till villkorlig dom och 200 timmars samhällstjänst. Hon dömdes också att betala sammanlagt 57 000 kronor i skadestånd till barnen och deras pappa.
Domen överklagades till Hovrätten för Nedre Norrland som också dömer mamman för grov egenmäktighet med barn.
Hovrätten skriver i sina domskäl:
”De omständigheter som enligt M (mamman) utgjorde nöd är att hon var övertygad om att barnen hade utsatts för våld, och D (dottern) även för sexuella övergrepp, av P (pappan) och att det förelåg risk för att övergreppen skulle upprepas. Hon har vidare förklarat sitt agerande med att hon, förutom att skydda barnen, även ville tillse att de blev utredda och få behandling av läkare och psykologer.”
Hänvisar till HD
Även hovrätten pekar på att det är oacceptabelt att den förlorande parten i en rättegång tar ”lagen i egna händer”:
Hovrätten skriver:
”Sedan domstol gjort sin bedömning, har parterna att rätta sig efter avgörandet. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1993 s. 128 uttalat att det i princip inte kan godtas att den förlorande parten eller annan gör en egen riskbedömning och med åberopande av nöd handlar i strid mot domstolens avgörande.”
Hovrätten anser brottet är av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga.
Mamman döms därför till åtta månaders fängelse. Hovrätten sätter dock ner skadeståndet till barnens pappa från 25 000 till 5 000 kronor. Orsaken är bland annat att de besvär som pappan drabbats av inte har lett till sjukskrivning eller någon läkarkontakt. En skiljaktig nämndeman anser dock att pappans skadeståndstalan ska ogillas helt.
Foto: Ariel Schalit/TT
