Polismyndigheten har inte uppfyllt kraven i minoritetsspråkslagen när ett målsägande inte fick använda finska vid kontakter med myndigheten. Det konstaterar JO som riktar kritik mot myndigheten.
En man som har varit i kontakt med Polismyndigheten med anledning av två förundersökningar där han var målsägande har framställt önskemål om att använda finska vid sina muntliga och skriftliga kontakter med myndigheten. Trots detta har han inte fått möjlighet till det. Han har bland annat inte fått tala finska och inte heller fått besluten om att lägga ned förundersökningarna översatta till finska. Vidare har han fått en kallelse till förhör på svenska.
Av JO:s beslut framgår det att mannen vid några av de muntliga kontakterna har erbjudits tolk men vid andra har han hänvisats till att tala svenska. En skriftlig kontakt från mannens sida ledde även till att han blev uppringd av en anställd vid Polismyndigheten som talade svenska.
Stor betydelse för målsägande
JO uppger att en målsägande har enligt rättegångsbalken inte ställning som part under förundersökningen men med hänsyn till de intressen som bär upp minoritetsspråkslagen och till att en förundersökning typiskt sett har stor betydelse för målsäganden anser JO att mannen ska betraktas som part vid tillämpningen av minoritetsspråkslagen i nu aktuella avseenden.
JO uppger även att mannen har haft rätt att använda finska vid sina kontakter med Polismyndigheten och att få muntliga svar på finska. Mannen har inte haft något juridiskt biträde och har därför också haft rätt att få en skriftlig översättning av besluten att lägga ned förundersökningarna och beslutsmotiveringarna. Någon rätt enligt minoritetsspråkslagen att få exempelvis en kallelse översatt till finska har dock inte funnits.
Kritik mot Polismyndigheten
JO skriver att mannen har haft rätt att kontakta Polismyndigheten skriftligen på finska och få muntligt svar på finska. I stället för att ta kontakt med mannen på svenska borde Polismyndigheten ha svarat honom på finska.
”Polismyndigheten kritiseras för att AA:s kontakter i fråga om förundersökningarna inte kunnat ske på finska och för att AA inte fick skriftliga översättningar av nedläggningsbesluten och beslutsmotiveringarna”.
Vidare skriver JO att ”det har genom utredningen kommit fram att det i en av förundersökningarna gjorts en anteckning om att AA vill tala finska men att det inte behövdes eftersom han kunde svenska. Minoritetsspråkslagens bestämmelser ger en enskild rätt att tala finska även om han eller hon behärskar svenska. Det var olämpligt att göra anteckningen och den kan ha medfört begränsningar av AA:s möjligheter att använda finska vid sina kontakter med Polismyndigheten”.