KRÖNIKA – av Kimiya Shams, svensk jurist verksam i Paris och tidigare i Los Angeles
I 16:e distriktet i Paris finner man en obetydligt liten tegelbyggnad. Ett ”hotel particulier” på cirka 80 kvadratmeter som går obemärkt förbi, men som i verkligheten rymmer den största franska samlingen av förfalskade märkesvaror.
Le Musée de la Contrefaçon är en institution som tillsammans med franska märken, den franska tullen och den franska motsvarigheten till Tradera – Vide Dressing – arbetar mot förfalskade varor.
Bland obrukbara Bicpennor, rosa diskhandskar från Chanel och tveksamt rödmålade Louboutin skor trängs den överlägset mest förfalskade varan: Louis Vuitton väskor.
Louis Vuitton, som är en del av det stora kugghjulet i LVMH, är det i särklass mest aggressiva märket när det kommer till kampen mot förfalskningar. Med en etablerad juridisk avdelning, och en budget på 15 miljoner euro öronmärkta för förfalskningsfall, drar sig märket aldrig för att ta upp en strid mot obehöriga användare.
Uppmärksammade rättsfall har under åren varit LV v. Warner Bros där Louis Vuitton anklagade filmen ”Hangover Part II” för att ha visat förfalskade LV väskor.
Andra uppmärksammade rättsfall har varit LV v. Ebay där Louis Vuitton vann rätten till att under tolv år bestämma distributionskanalerna av sina varor i Europa, samt det största målet inom Kanadensisk varumärkesrätt, LV v. Singga Enterprises, där Singga ålades att betala skadestånd på 1,4 miljoner kanadensiska dollar.
År 2003 genomförde Louis Vuitton 4 200 räder i enbart USA vilket ledde till att uppemot 1 000 förfalskade varor beslogstogs.
Samma år samarbetade märket med amerikanska tullen där 100 000 förfalskade Louis Vuitton-väskor beslogstogs.
År 2006 markerades som ännu ett framgångsrikt år när franska matbutiken Carrefour ålades att betala skadestånd på 37 000 dollar för att ha sålt förfalskade Louis Vuitton-väskor i Shanghai.
Men även ett etablerat märke som Louis Vuitton har förlorat strider, även om den senaste förlusten varit allt annat än förväntad.
Den 21 april 2015 beslöt EU-tribunalen i två parallella fall, (T-359/12 och T-360/12), att Louis Vuitton’s kända schackmönster (le damier) saknar särskiljningsförmåga. Med avsikten att påverka rättspraxis vid ogiltighet av gemenskapsvarumärken beslöt Tribunalen att Louis Vuitton’s två mest etablerade gemenskapsvarumärken ska ogiltighetsförklaras.
Intervenienten, den tyska onlinebutiken, Nanu-Nana var den som initierade ansökan om ogiltighetsförklaring vid OHIM.
Ansökan baserades på artikel 52.1 och 7.1 i förordningen om gemenskapsvarumärken (207/2009). Nanu-Nana grundade sin ansökan på:
- att det omtvistade varumärket var beskrivande och saknade särskiljningsförmåga;
- att det i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan
- att det endast bestod av en form som ger varan ett betydande värde och
- att det stred mot allmän ordning eller mot allmän moral.
Nanu-Nana gjorde dessutom gällande att Louis Vuitton hade handlat i ond tro vid ingivandet av registreringsansökan i den mening som avses i artikel 52.1 b) i förordning 207/2009.
Annulleringsenheten och överklagandenämnden vid OHIM biföll ansökan om ogiltighetsförklaring. De konstaterade att Louis Vuitton’s gemenskapsvarumärken bestod av ett schackmönster som saknade reell särskiljningsförmåga. Schackmönstret ansågs:
- vara ett av de mest elementära mönster vid dekoration av konsumentvaror,
- inte avvika från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen och
- ej heller ha förvärvat särskiljningsförmåga till följd av användning i Europeiska unionen (Danmark, Portugal, Finland och Sverige).
Louis Vuitton överklagade och hävdade att överklagandenämnden hade åsidosatt bevisbördereglerna som stipuleras i förordning 207/2009. De anförde vidare att överklagandenämnden hade satt en högre tröskel för särskiljningsförmåga för varumärket och att de hade behandlat det som ett allmänt schackmönster, snarare än ett specifikt mönster för lädervaror (klass 18).
EU-tribunalen ogillade Louis Vuitton’s överklagan och hänvisade till annulleringsenhetens och överklagandenämndens beslut.
Tribunalen tillade vidare i sitt beslut att ”Louis Vuitton’s schackmönster är ett enkelt och banalt mönster, eftersom att det består av en regelbunden följd av rutor i samma storlek vilka skiljer sig åt genom varierande färger, i förevarande fall brunt och beigt. Det har vidare inte bevisats att schackmönstret innehaft någon särskiljningsförmåga. Ogiltighetsförklaringen av Louis Vuitton’s två gemenskapsvarumärken skall därför kvarstå”.
OHIM:s och Tribunalens beslut belyser svårigheten med bevisningen av hur ett mönster kan fungera som en ursprungsangivelse när det är nära anpassat till produkten. Skulle schackmönstret till exempel användas på ett par handskar så skulle den genomsnittliga konsumenten känna igen mönstret och utgå ifrån att produkten var en Louis Vuitton.
Det finns skäl att rikta kritik mot Tribunalens beslut, speciellt med hänvisning till bristen på bevisning.
Ett gemenskapsvarumärke har en enhetlig karaktär, vilket innebär att det ska ha samma rättsverkan i hela europeiska unionen. Därför bör även bevisningen vid förvärvad särskiljningsförmåga vara heltäckande och ta hänsyn till unionen som helhet och inte till ett begränsat antal EU-stater, som i förevarande fall.
Schackmönstret (le damier) har funnits sedan år 1888 och har varit ett av de mest grundläggande mönstrena inom Louis Vuitton’s historia; att ogiltighetsförklara detta varumärke utgör inte enbart ett hot mot liknande gemenskapsvarumärken i samma klass utan även mot en hel industri som redan idag gör allt för att skydda sina hantverk från imitationer.
