”Logiskt sett måste en av dessa två domar från HD vara fel – frågan är bara vilken?”

DEBATT – av advokat Mats Björkenfeldt, Hjalmar Petris Advokatbyrå 

För oss jurister är det självklart att Högsta domstolens avgöranden är vägledande. Men som justitier­ådet Stefan Lindskog påpekat, även ”solen har sina fläckar, och de bör påvisas”. Andra har dock hävdat att underrätterna bör vara rättsligt bundna av HDs prejudikat, varvid Lindskog kontrat med att en ”sådan ordning ställer dock efter min uppfattning större krav på HDs avgöranden än vad HD rimligen kan leva upp till…HD (kan) döma fel” (Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2010, s. 19.) 

Och nog har Lindskog fått vatten på sin kvarn efter otalet resningar beträf­fande dubbelbestraffningsdomar enligt HDs tidigare praxis.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig om det är möjligt att kvalitetssäkra HD:s avgöranden – till exempel genom att begränsa antalet justitieråd?

I USA:s Supreme court sitter nio domare och i Storbritanniens dito finns tolv domare. Sveriges Högsta domstol består av sexton justitieråd. Norges Høyesterett har tjugo domare, medan Danmarks har nitton.

Spontant kan man tycka att ju fler desto bättre, men det finns risker med ett för stort antal justitieråd. Två domar från 2015 tyder på det.

Justitieråden Marianne Lundius, Gudmund Toijer, Göran Lambertz, Svante O. Johansson (referent) och Anders Eka har i en dom den 17 april 2015 i mål T 1691-13, som rörde ett konsumentköp, påpekat (p. 35) att en konsument ”kan i regel inte utgå från att konstruktionen och utförandet är bättre än vad som följer av de normer som gällde när varan tillverkades, även om kraven sedermera har kommit att ändras. (Jfr t.ex. NJA 1997 s. 290 och NJA 2010 s. 286)”,

Justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Lena Moore, Dag Mattsson och Lars Edlund (referent) hade dock i dom den 19 mars 2015 i mål T 916-13funnit att användning av en konstruktion med putsad, enstegstätad fasad under åren 1999–2003 i konsumentförhållande (ABS 95) utgjorde fel trots att entreprenören hade utfört arbetet fackmässigt. ”Det rör sig här om en riskfördelning som följer av vad parterna avtalat och övriga omständigheter, en riskfördelning som är särskilt motiverad på konsumentområdet.” (p. 18).

Alltså: i mars räckte det inte för näringsidkaren att följa då gällande normer, men i april är det OK.

För att tala med Lindskog, måste väl en av domarna vara felaktig, men vilken? Som rådgivare till närings­idkare är det i vart fall svårt att förklara för klienterna logiken i denna rättstillämpning.

Möjligtvis ska vi minska antalet justitieråd till tolv som i Storbritannien? Då kanske förutsebarheten, det vill säga rättssäkerheten, kan höjas och HD förmås leva upp till de krav som Lindskog ovan ställt.