I januari 1997 dömdes den då 24-årige mannen till livstids fängelse för mord sedan han huggit ihjäl en annan man med kniv. Under en permission i januari 2008 träffade mannen en då 32-årig kvinna som han senare förlovade sig med. I maj 2009 beslutade tingsrätten att omvandla straffet till ett tidsbestämt fängelsestraff om 21 år.
Under midsommarhelgen 2009 hade den morddömde 37-åringen återigen permission från kriminalvårdsanstalen Kumla för att träffa sin fästmö. Det bråk som uppstod slutade i att mannen knivhögg kvinnan till döds.
37-åringen medgav endast ansvar för dråp. Han anförde att de hade haft en överenskommelse om att gemensamt avsluta sina liv och att han dödat henne på hennes utryckliga begäran.
Tingsrätten konstaterade att kvinnan avlidit till följd av skär- och sticksår i halsen och fann att bråket troligtvis handlat om att kvinnan ville avsluta förhållandet. Det brutala dödandet ansågs inte heller tyda på att det varit fråga om en ”självmordspakt i kärlekens tecken”. Att mannen försökt städa lägenheten, diskat knivarna och tagit ut alla sina pengar via bankomat tydde enligt tingsrätten på att mannen ville vinna tid för undanröja spår och eventuellt fly.
Vid en samlad bedömning fann tingsrätten att mannens förklaring var så osannolik att den inte kunde ges någon betydelse utan utgjorde en ren efterhandskonstruktion. Tingsrätten fann därefter att gärningen begåtts med en stor kniv och att gärningen skulle rubriceras som mord.
Tingsrätten dömde mannen till livstids fängelse för mord.
Hovrätten finner att brottets straffvärde inte är så betydande att straffet, enbart med beaktande av straffvärdet, kan bestämmas till livstid, men då mannen tidigare är dömd för mord finner hovrätten att tingsrättens dom ska fastställas även i fråga om påföljden.
Hovrätten fastställer därmed tingsrättens dom.
Veronica Hult
veronica.hult@dagensjuridik.se
