I likhet med större delen av den industrialiserade världen tillhör Sverige traditionellt ett marknadsekonomiskt system. I ett sådant system är respekten för den privata äganderätten en grundpelare liksom generellt respekt för mänskliga rättigheter. Till privata äganderätter räknas inte bara fysisk egendom utan också immateriell eller intellektuell sådan.
Det immaterialrättsliga systemet har kommit till och omhuldas därför att det ansetts gynna den kreativa och innovativa utveckling som vi önskar ha i en marknadsekonomi. Så länge framåtskridande och konkurrens ses som en naturlig del av en positiv samhällsutveckling, och så länge som det immaterialrättsliga systemet fyller de funktioner som det skapats för, utgör detta en integrerad del av det svenska rättsamhället. Immateriella rättigheter ska därför respekteras som alla andra legala rättigheter. Men det betyder inte att de är huggna i sten.
Svårt att balansera monopol med lagom inskränkningar och undantag
Fyller systemet inte de eftersträvade funktionerna kan det ifrågasättas, men då inte i första hand systemet som sådant. Det naturliga är i stället att pröva och överväga dess undantag och inskränkningar. Dessa kan slå fel, när det som idag sker en kontinuerlig teknisk utveckling och förändring. För då är det särskilt svårt för lagstiftningen – som alltid har en naturlig eftersläpning – att hålla jämna steg med teknikutvecklingen.
Det är alltid svårt att göra de rätta och lämpligaste avvägningarna. I brytningen mellan det analoga och det digitala samhället är omvälvningarna stora, och det kan därför hända att den eftersträvade och nödvändiga balansen av rättsskyddet inte alltid får den uppmärksamhet den förtjänar. Det finns en viss risk att systemet bara tätas där det läcker mest, utan att det öppnas på andra ställen fastän det finns skäl också för detta.
Föreningar på immaterialrättsområdet spelar därför en mycket viktig roll för debatten, inte som förespråkare för mer skydd utan för ett balanserat skydd. Bara genom att samla olika företrädare och intressenter inom området främjas en nyttig, kritisk debatt. Det är just den initierade kunskapen från skilda håll som gör att lagstiftningen – med dess målsättning och syften – kan granskas och ifrågasättas med balansen för ögonen. En sådan process kan också visa att skyddsintressena fått alltför stort, eller allt för litet genomslag. Det är lika illa i båda fallen, och resultatet blir att målsättningarna för samhällsutvecklingen inte uppnås.
Välbalanserad rätt skapas där det är högt i tak
En rättsstat förutsätter respekt för lagstiftningen, men också för möjligheterna att inom ramen för systemet ifrågasätta, föreslå och påverka. Ytterligheter som allt eller inget hör normalt inte hemma i en sådan diskussion. Det är inte så enkelt att ett starkt skydd står mot total frihet. Ett omotiverat starkt skydd skapar problem av olika slag, och ett fritt spelrum leder till anarki som slår mot den frihet som vi normalt vill ha, den som gynnar kreativitet och innovation. Men det är svåra gränsdragningar och en väl avvägd balans kräver både kunskap och uppmärksamhet.
Det är därför det är så viktigt att alla som är intresserade av immaterialrättsfrågor också deltar i den kritiska diskussionen, förkovrar sig och verkar för ett rättsskydd i just balans. Det gäller oavsett om de är rättighetshavare eller pirater eller om de tillhör den upplysta allmänheten. Det gäller också akademiker, ombud och domare, som därigenom bättre förmår att se till lagstiftningens syften och tolka lagen i enlighet med dessa. Det är bara så som samhällets intressen kan tillfredsställas och rätt skipas.
Medlemskap i immaterialrättsliga föreningar är ett utmärkt sätt förkovra sig i sådana frågor på ett neutralt sätt. SFIR har inte som Svea hovrätt antyder någon nära koppling till rättshavarintressen, vare sig i Sverige eller internationellt, men däremot till intresset för immaterialrätt globalt. I SFIR är det, som debatten på möten och föreningens remissvar visar, hög i tak. Det är inte rättshavarna som står i fokus utan rättsskyddet och dess lämpliga avbalansering. Om en sådan kunskapsutveckling anses stå för eller riskerar att skapa partiskhet, så befinner vi oss i ett samhälle där ingen har särskilt mycket att hämta.
Marianne Levin
Professor, jur. dr, dr h.c.
Ordförande i SFIR
