Rapporten från finanspolisen är en utvärdering av effekten av den ändrade lagstiftningen på området. Sedan det tredje penningtvättsdirektivet infördes har antalet verksamheter, som är rapporteringsskyldiga gentemot polisen avseende misstänkt penningtvätt, utökats. Detta till att inte bara omfatta finansiella institutioner utan även andra verksamheter som bland annat valutaväxlingsföretag, handel med antikviteter och revisorer.
Finanspolisen konstaterar dock att rapporteringsbenägenheten är låg, cirka en procent av de omfattade företagen har rapporterat till myndigheten under förra året. Den låga rapporteringen beror enligt finanspolisen inte på att penningtvätt inte förekommer inom de berörda branscherna utan på att kunskapen bland de rapporteringsskyldiga är för låg, samt att länsstyrelsen saknar medel att tvinga fram rapportering.
Ytterligare något som enligt rapporten underlättar penningtvätt är att stiftelser och bostadsrättsföreningar har begränsad redovisningsplikt. Detta möjliggör att kriminella gömmer tillgångar i stiftelser och att bostadsrätter används som en möjlighet för att investera pengar.
Det enskilt största problemet är enligt rapporten att det saknas en straffrättslig reglering av penningtvätt där förbrottet inte måste styrkas. Finanspolisen menar att de dagligen påträffar fall av misstänkt penningtvätt där myndigheterna tvingas lägga ner ärendena på grund av att inget förbrott kan styrkas. Av den anledningen förordar rapporten en lagstiftning där förbrottet är förverkandegrundande utan att behöva styrkas.
