Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Låt åklagare förhandla med misstänkta även i Sverige – det skulle minska antalet jättemål”

Debatt
Publicerad: 2015-03-18 11:12

DEBATT – av Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och f.d. ordförande för Institutet mot mutor (IMM)

 

Rättsväsendet har under senare år tampats med allt mer omfattande och kostnadskrävande brottmål. Nu senast har de bägge advokaterna Johan Eriksson och Robin Söder (Dagens Juridik 2015-03-10) pekat på ytterligare ett gigantiskt mål vars kostnader kan komma att överstiga 100 miljoner kronor bara för försvaret, trots att brottspåståendena avser bedrägerier i storleken 7 miljoner kronor.

Chefen för tingsrätten uppskattar den sammantagna kostnaden i tingsrätten till 200-250 miljoner kronor (SVT Nyheter 2015-03-13). Till detta kommer utredningskostnaderna.

Det pågår för närvarande ytterligare flera omfattande utredningar, exempelvis rörande HQ Banks kollaps och TeliaSoneras affärer i österled, som kan nå domstol.

Advokaterna Eriksson och Söder är dock uppgivna. De antyder behovet av en lagändring som ger en vidgad möjlighet att dela upp ett mål främst för att minska den tid som var och en av de tilltalade behöver sitta i rätten. Det är allt.

För min del menar jag att det är dags att överväga möjligheten att tillåta överenskommelser mellan åklagare och brottsmisstänkta. Jag har slagit ett slag för en sådan ordning i ett debattinlägg (DN Debatt 12 juli 2014) och fått reaktioner av två slag. En grupp menar att det skulle ge för stor makt till åklagarna, den andra att de misstänkta skulle komma för lindrigt undan.

Kanske kan de här blandade reaktionerna tas till intäkt för att sådana överenskommelser vore värda att överväga?

Det råder i själva verket en trend i Europa som ger gott stöd åt dessa tankar. Strävan att kunna angripa ekonomisk brottslighet har föranlett allt fler länder att öppna för sådana uppgörelser; exempel i vårt grannskap är Polen, Storbritannien och Tyskland.

Jag har också haft förmånen att delta i ett EU-finansierat forskningsprojekt vars resultat pekar i samma riktning (Negotiated Settlements for Corruption Offences, Eleven International Publishing, 2014).

Dessutom har allt fler EU-länder, liksom Norge, infört straffrättsligt ansvar för företag, alltså inte bara för individer.

Men i Sverige håller vi fast vid principerna att åklagare inte ska kunna förhandla med ett företag eller individer om sanktioner för brott och att bara individer ska kunna straffas, inte företag.

Om ett företag kunde förhandla med åklagaren skulle det emellertid sporras att samarbeta med denne. I gengäld skulle vissa personer kunna slippa åtal, företaget skulle kunna fortsätta sin verksamhet och få delta i offentliga upphandlingar. Det skulle däremot kunna åläggas att betydande bötesbelopp, vara skyldigt att införa skärpta kontrollsystem och att avskeda vissa personer.

På motsvarande vis skulle brottsmisstänkta individer få incitament att bidra till utredningarna och i gengäld kunna få en överenskommelse med åklagaren som är förmånlig jämfört med en fällande dom.

Men skulle det inte svära mot våra principer, om vissa individer kunde få ett lindrigare straff på detta vis? Haken med den invändningen är att det på utredningsstadiet är ovisst vart utredningen leder och vilken utgång en eventuell rättegång slutligen får, kanske många år senare.

Så principfasta vi är, förekommer det för övrigt redan informella uppgörelser mellan åklagare och försvarare, till exempel så att åklagaren släpper en grövre åtalspunkt mot att den misstänkte erkänner ett mindre allvarligt brott. Detta har bekräftats i intervjuer för en studentuppsats (M. Bergström, Corporate Criminal Liability, Stockholms universitet 2014).

Dessa överenskommelser träffas på informell väg i det fördolda. Andra länder, såsom Tyskland, som haft sådana informella uppgörelser, har nu av både rättssäkerhets- och effektivitetsskäl lagreglerat förutsättningarna för uppgörelserna som dessutom görs offentliga.

Uppgörelserna kan få flera fördelar. De kan förenas med sanktioner av annan karaktär än ett fängelsestraff och därför vara mer framåtriktade.

Häktningstider kan kortas, kostnader för utredningar och försvar minskas, resurser frigöras, statskassan erhålla tillskott och både företag och enskilda personer kan undgå en förlamande väntan på en process liksom en utdragen rättegång, eventuellt i två instanser.  ”Bättre att göra upp än att göra ned”, skulle man kunna säga.

Ett bekymmer skulle kunna vara att åklagarna, som redan har stor makt i Sverige, får än vidare befogenheter. Ett motmedel skulle dock kunna vara att överenskommelserna ska godkännas av domstol, så som sker i till exempel Polen, Storbritannien och USA.

En individ skulle aldrig vara tvungen att göra upp med åklagaren. Och denne skulle för övrigt inte vara skyldig att träffa en överenskommelse. Detta bidrar till att det skapas en balans mellan parterna.

Ett system av det här slaget skiljer sig från ett kronvittnessystem och leder inte – rätt utformat och väl tillämpat – till ett sådant system. Det ligger däremot i linje med den möjlighet till strafflindring som införs den 1 april i år för den som medverkat till en utredning av sin egen brottslighet.  

Möjligheten för åklagare att förhandla med brottsmisstänkta företag och individer skulle jämna vägen för en effektivare brottsbekämpning utan att rättssäkerhetens krav sätts åt sidan. Den här möjligheten skulle inte minst förbättra förutsättningarna att komma till rätta med de problem som advokaterna Eriksson och Söder belyst på ett förtjänstfullt sätt.

 

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: