Tingsrätten ålade i ett avgörande Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag, Länsförsäkringar, att i egenskap av försäkringsgivare betala närmare 400 000 kronor till en kvinna som drabbats av en så kallad whiplashskada i en trafikolycka våren 1997.
Kvinnan hade vid olyckstillfället en gruppolycksfallsförsäkring hos bolaget som enligt villkoren berättigade henne till invaliditetsersättning vid olycksfallsskada som medfört bestående nedsättning av hennes arbetsförmåga med minst 50 procent. Kvinnan erhöll drygt 20 000 kronor, motsvarande sex procents medicinsk invaliditetsersättning.
Domstolen fann att det förelåg ett orsakssamband mellan de skador som kvinnan ådragit sig i trafikolyckan och den arbetsoförmåga som hon drabbats av. Tingsrätten tog i sin bedömning bland annat fasta på avsaknaden av alternativa orsaker till kvinnans besvär. Då kvinnan uppfyllt sin bevisbörda fann domstolen att de besvär som kvinnan vållats av trafikolyckan medfört att hennes arbetsförmåga minskat med åtminstone 50 procent. Länsförsäkringar ålades därför att betala ersättning för ekonomisk invaliditet i enlighet med försäkringsvillkoren.
Hovrätten understryker, efter Länsförsäkringars överklagande, inledningsvis att försäkringstagaren bär bevisbördan för att ett orsakssamband föreligger mellan trafikolyckan och arbetsoförmågan och att kravet formulerats så att det ska vara klart mer sannolikt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.
Domstolen konstaterar fortsättningsvis att kvinnans besvär fortlöpande finns dokumenterade i hennes medicinska material första cirka tre år efter olyckan 2007. Rätten anmärker vidare att två stycken röntgenundersökningar under år 2000 visar att några objektiva fynd på halsryggen inte påvisats. Hovrätten anmärker vidare att intensiteten i kvinnans besvär synes ha varierat över tid och att det efter hand tillkommit besvär från andra delar av kroppen än de som antecknats i det tidiga journalmaterialet. Rätten anser mot denna bakgrund inte att det, i enlighet med den så kallade traumatiska principen, finns särskilt stöd för att kvinnans besvär orsakats av trauma från olyckan.
Hovrätten konstaterar vidare att såväl försäkringsgivare som försäkringstagare åberopat bedömningar av sakkunniga läkare. I det aktuella fallet är bägge läkarna specialister inom ortopedi och bägge ha redovisat utförliga skäl för sina motstående uppfattningar, att orsakssamband mellan olycka och besvär föreligger respektive att så inte är fallet. Hovrätten finner utifrån dessa förutsättningar inte att försäkringstagarens sakkunnige kan ges försteg framför försäkringsgivarens.
Vid en sammantagen bedömning finner hovrätten, till skillnad från underinstansen, inte heller att kvinnan i det aktuella fallet kan anses ha gjort klart mer sannolikt att orsakssamband föreligger mellan olycka och arbetsoförmågan än att denna uppkommit av andra orsaker. Talan lämnas därmed utan bifall och kvinnan åläggs att ersätta Länsförsäkringar för dess rättegångskostnad i såväl tingsrätten som hovrätten.
Ett hovrättsråd är dock skiljaktigt och delar den bedömning som gjorts av tingsrätten.
