Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Lambertz misslyckas med att flytta stämpeln rättsskandal till de åklagare som la ner åtalen”

Krönikor
Publicerad: 2015-04-28 10:51

KRÖNIKA – av Olle Ekstedt, jur.dr och före detta hovrättslagman

 

Göran Lambertz har nu kommit ut med sin bok om Quickaffären. Boken har 502 sidor med väldiga volmar av ord och man kan säga att Lambertz har skrivit sönder hela debatten genom sin ohämmade mångordighet.

Boken är fylld av listor med uppräckningar av detaljer av olika slag från gamla domar, nya prövningar och litteraturen i ärendet. Ingen kan följa honom i spåren och diskutera utifrån hans egna ståndpunkter.

Det skjuts bredsidor åt alla håll för att alla fiender inom media, juristkåren, fria kritiker m.m. skall förgöras en gång för alla och upprättelse skall ske för kärntruppen i de ursprungliga rättsliga förfarandena mot Quick. Ett ärende är framför allt att tvätta bort stämpeln ”rättsskandal” från de gamla förfarandena. Stämpeln skall i stället flyttas över till resningsförfarandena och de efterföljande åklagarprövningarna.

De relevanta frågeställningarna försvinner i hömängderna i boken och det är ett hästarbete att gräva fram dem och se om det finns vettig argumentation omkring dem. Man kan kanske få fram vissa frågor som kan diskuteras sakligt.

Man kan säga vad man vill om Quickaffären. Ett är säkert och det är att det svenska rättssystemet inte klarade av detta fall. Det får ju inte gå till så att en mentalsjuk person kan dömas för åtta mord och sedan efter resning bli frikänd i brist på bevisning.

Den dömde har givetvis till stor del själv orsakat misslyckandet men rättssystemet har inte klarat av en person av detta slag. De rättsliga aktörerna har inte haft tillräckliga kunskaper för detta svåra fall och de har inte haft de rätta instrumenten i systemet. Här finns en hel del som kan göras för förbättringar – om man vill.

Skulden för misslyckandet har i första hand lagts på polis och åklagare. Det har varit välmotiverat men lärdomen är just att man bör försöka täcka in den kunskapsbrist som kommit i dagen. De gamla hemmagjorda polis- och åklagarmetoderna har ju inte fungerat.

Domarna i de olika domstolarna har däremot kommit undan kritiken. Det anses att de gjort rätt utifrån det utredningsmaterial som serverats dem av åklagaren. Här kan man likväl diskutera om de inte kunnat begripa mer och framför allt kan man fundera på om rättegångssystemet är så bra som det bör vara. Är domare alltför passiva och alltför ovilliga att ifrågasätta och begära mer utredning? Har domarna för dåliga kunskaper i frågor om människors beteende och egenskaper?

Lambertz hävdar med eftertryck att alla aktuella aktörer i de ursprungliga förfarandena har gjort helt rätt och att det till och med visats stor skicklighet. Däremot anser han att resningsförfarandet och de efterföljande åklagarprövningarna som ledde till nedläggning av åtalen kan kritiseras starkt.

En viktig punkt i Lambertz ståndpunkter är att bevisningen är fullt tillräcklig för att Quick skulle kunnat fällas för morden även efter resningarna om åtalen hade förts vidare till domstol. Här ligger grunden för kritiken mot åklagarnas prövning efter resningarna.

Han har ju fört fram denna åsikt även tidigare och nu har det i debatten hävdats med eftertryck att man inte alls bör diskutera frågan om Quicks skuld sedan han blivit formellt frikänd efter det att åtalen har lagts ner. Man har hävdat Quicks intressen på olika sätt. Man kan emellertid säga att det finns ett allmänt intresse av att man skall kunna diskutera de rättsliga avgörandena i resningsärendena och åklagarnas efterföljande prövning.

Vad som kommer upp i en sådan prövning är bevisprövningarna, metoderna som tillämpas och hur man kommer till uppfattningar i bevisfrågor. Här finns det en hel del av intresse i Lambertz bok.

Bevisbedömning sker i rättsliga sammanhang efter vissa regler. Uttalanden av typen ”bevisvärderingen är fri” är i det perspektivet nonsens. En domare måste lära sig vissa resonemangsmetoder annars kan han/hon inte fungera. Det finns också vissa regler som måste tillämpas.

Högsta domstolen har under tidernas gång slagit fast flera principer för bevisvärdering som måste följas i tillämpningen. En sådan princip är till exempel att uttalanden av målsägande inte får godtas utan stödbevisning. Så har det inte varit i ett tidigare skede. Rättegångsbalken har i själva lagtexten en regel för värdering av erkännanden som alltid varit ett besvärligt fall. Ändå finns det domare som glatt kan påstå att de inte har något problem med bevisvärdering eftersom de aldrig godtar annat än det som de ”känner sig övertygade om”. Så enkelt är det inte i praktiken.

Bevisbedömning måste framför allt göras med ett klart och kallt huvud. Detta är svårt. Det gäller att rensa bort alla förutfattade meningar, alla svagheter, alla hänsynstaganden. Mot det kravet syndas det flitigt i de gamla förundersökningarna i Quickaffären och även Lambertz syndar.

Ett tydligt exempel är tekniken att bortförklara fakta som strider mot ett annat bevis. Om till exempel Quick ger en felaktig beskrivning av ett förhållande talar det emot värdet av ett erkännande. Då förekommer det att man bortförklarar eller förringar felaktigheten med att det är ”obehagligt” för Quick att ge rätt uppgift eller att ”det är förklarligt” att han misstagit sig.

Variationerna är många. Tekniken beror på en förhandsvärdering av erkännandet och man vill inte ha störningar i dess bevisvärde. Här saknas den klara, kalla neutralitet i bedömningen som jag anser att man skall tillämpa. Man bör konstatera att felaktigheten talar emot bevisvärdet hos erkännandet. Punkt och slut.

Man blir också undrande inför Lambertz bedömning av bevisvärdet hos en del enskilda förhållanden. Saken kan exemplifieras med likhundarna. De användes i flera fall och markerade på många ställen men man hittade aldrig något av värde på markerade platser.

Ett fall gällde en stor flat sten ute i vattnet som ofta var överspolad och där Quick påstod sig ha suttit och krossat ben från mordoffret Johan många år tidigare. Likhunden markerade i strandkanten. Lambertz tycker det är bevis för att Quicks uppgifter är rätt.

Man blir ju bestört av ett sådant ställningstagande. Men även i övrigt är det uppseendeväckande att Lambertz vill tillmäta likhundarnas markering så stort värde att man får intrycket att han skulle vilja döma Quick bara på grundval av dem. Markeringarna är ju ytterst odefinierade till sin innebörd och är ju till för att leda fram till platser där man sedan kan hitta något av substantiellt värde.

Det är ju rätt som Lambertz säger att man inte kunde hitta något om Quick sagt att han inte lämnat något material på platsen men då får man ju nöja sig med att det inte kommit fram något bevis genom likhundens arbete.

När Lambertz diskuterar bevisningen i läget vid åtalsprövning efter resningarna behandlar han alla de åtta mordfallen tillsammans i en gemensam bedömning. Han skriver till och med ett förslag till en dom där alla fallen får en gemensam bevisbedömning. Innebörden är att den ena gärningen blir bevis för de andra ömsesidigt.

En bedömning av detta slag kunde man göra till långt in på 1970-talet. Efter hand ändrades emellertid rättsläget och bevisbedömningen stramades upp mycket kraftigt. Resultatet så som det ser ut i dag är att man måste ha konkret bevisning för en enskild gärning och att man inte får använda en gärning som bevis för en annan gärning.

I det gamla förfarandet användes en vanlig klyscha i domsskrivningen av typen ”Johansson, som inte visat sig främmande för dylik gärning, får anses övertygad om brottet”. Man dömde så att säga tjuvarna på deras gamla meriter.

När Lambertz klumpar ihop alla brotten till gemensam bevisbedömning är han alltså långt ifrån dagens rättsläge. Utifrån rättsliga bedömningar är hans bevisresonemang helt värdelöst. Hans plädering för att åklagarna som la ner åtalen gjorde sig skyldiga till en ”rättsskandal” har han alltså inte lyckats verifiera.

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: