Rätten till familje- och privatliv är starkt rotad och skyddad av inte minst Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Denna självklara rätt ska bara kunna inskränkas i de fall då det är absolut nödvändigt. Som i de fall då man behöver skydda ett barn.
En sådan inskränkning av familje- och privatlivet är tvångslagstiftningen vid omhändertaganden av barn. Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, även kallad LVU, finns att använda som ett verktyg från myndigheter när man behöver och måste skydda ett barn.
Det är naturligtvis mycket viktigt att en sådan lagstiftning verkligen fungerar och verkligen används i allra sista hand. I annat fall riskerar det att bli fråga om en lagstiftning som skyddar några men stjälper fler och ett sådant förhållande skulle inte vara förenligt med lagstiftares intentioner.
Som jurist arbetar jag främst med enskildas rättigheter mot myndigheter; ett viktigt område när det handlar om mänskliga rättigheter. För närvarande arbetar jag med ett antal LVU-mål och dessa mål som gör mig betänksam.
När jag arbetar med LVU-mål så möter jag föräldrarna till de barn som har omhändertagits eller planeras att omhändertas. Och det är Mia, Tanja, Eva, Rebecca, Tina, Lisa, Klara och så vidare. Det är nästan bara mammor. Ensamstående mammor. Och det är mammor som uppriktigt säger sig älska sina barn och vilja göra allt för dem. Mammor som kämpar med all kraft de har för att få tillbaka sina barn, eller för att åtminstone inte separeras från dem helt. Och flera av dessa mammor säger till mig att de vill samarbeta med socialtjänsten, att de till och med själva har bett om hjälp – sedan länge, men att de aldrig har fått något stöd. Bilden som jag får framför mig är mycket olustig.
Jag ser en bild av mödrar som verkligen försöker men som inte riktigt räcker till – och som därför separeras från sina barn. Jag ser en bild av barn som, på allt för svaga grunder, separeras från sina mödrar; många gånger den enda familjemedlem som barnet har, och placeras i en helt främmande familj som förhoppningsvis är bra. För mig är inte detta en lagstiftning med fokus på det bästa för ett barn. Enligt min uppfattning kan en sådan lagstiftning endast fungera om det är förenat med reella insatser för barnet och dess ursprungsfamilj, med fokus – så som lagen är tänkt – på en återförening så snart som detta är möjligt. Den bild jag nu har är en bild av en lagstiftning med fokus på att separera, i stället för – som måste ha varit tänkt – att reparera.
Ett barn som separeras från en förälder som har brister men som inte får något stöd i detta, måste rimligen riskera att växa upp med trasslig identitetsproblematik. Barnets förälder är trots allt alltid barnets förälder. Och barnet ser sitt liv och sin familj ur sitt, barnets, perspektiv. Detta perspektiv borde även myndigheter nogsamt överväga att långt mer beakta.
Naturligtvis är det viktigt med en lagstiftning som ingriper när ett sådant särskilt ingripande verkligen behövs. Det kan självklart göra stor nytta i fall där det exempelvis förekommer misshandel och missbruksproblematik, inte minst. De fall som jag för närvarande tittar på inrymmer ingen misshandel och inte heller missbruk. Det är istället fall som rör mammor som främst har det för rörigt och för dåligt med ekonomin. Och det är mammor som har bett om hjälp men inte fått detta och det är mammor som är öppna för att samarbeta och att hitta alternativ.
En sådan mamma är en kvinna som vi kan kalla Mia. Mia är mamma till en liten bebis. Mia ammade fortfarande sitt barn helt, när man tog barnet ifrån henne. Att deras anknytning fungerade var det ingen som ifrågasatte. Alla såg att barnet var glad och väl omhändertagen av sin mor, i och för sig. Men modern hade det rörigt i sitt hem, boendet skulle upphöra och en utredning tillsattes. Där dokumenterade man att modern älskade sitt barn och hela tiden tog sig an bebisen, kramade, bar och skrattade med barnet och att barnet svarade väl till detta. Men modern var bland annat skeptisk mot att ge barnet mjölkersättning. Barnet gick upp långsamt i vikt men modern hade fått information om att man ska amma så långt detta är möjligt. Utredarna krävde att bebisen skulle få 90 ml extra ersättning efter varje måltid, trots att bebisen ofta kräktes av detta. Och modern anpassade sig, barnet fick ersättningen men modern sa emot och kritiserade och detta kom att ligga henne till last. Så man tog barnet. Och man separerade dem båda från varandra. Barnet fick därefter träffa sin mamma under en timma på tre månader. Och den svåra frågan brinner inom mig: varför separerade man dem åt? Varför kunde de inte få vara tillsammans? Och vilka skador medför inte detta, rent faktiskt, för ett barn? Men trots att modern om och åter förklarade för socialtjänsten att hon gick med på vad som helst, bara de inte separerade dem åt – så fortsatte man att hålla dem isär. Vari ligger det bästa för ett barn i ett sådant agerande? Hur frågan härefter kommer att lösa sig är det upp till rätten att avgöra. Just detta ärende ligger för närvarande för deras bedömning och jag omnämner fallet med klientens godkännande.
Med beaktande av den inblick jag nu har av hur en tvångslagstiftning som inskränker rättigheter till familj och privatliv för barn skulle jag starkt välkomna en diskussion om hur lagen med särskilda bestämmelser för vård av unga egentligen tillämpas och borde tillämpas i förhållande till lagstiftningens syfte. En sådan diskussion skulle jag välkomna, inte minst beaktande det stora ingripande, med risker för barns hälsa och utveckling, som lagstiftningen möjliggör samt beaktande de samhällsekonomiska kostnader som lagstiftningen trots allt medför.
