Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Lagstiftarna i den demokratiska världen har abdikerat inför internet”

Nyheter
Publicerad: 2021-10-22 13:45

Rapporterna om nättroll, kränkningar, hat och hot på internet duggar tätt och ställer allt från skolbarnens vardag till toppolitiken på sin spets.
Men den demokratiska världens lagstiftare har abdikerat inför internet.
Det säger professorn i konstitutionell rätt och tidigare JO Hans-Gunnar Axberger som också berättar om de smittoeffekter som regeringskansliets arrogans inför grundlagen har fått på svenska myndigheter.

Jag tänkte att vi skulle börja med tryck- och yttrandefriheten i sin digitala form. Vilka är de största problemen med internet och sociala medier idag?

– Att det inte går att utkräva ansvar. Nätet karaktäriseras av en dogm om att allting ska vara tillåtet och att alla ska få vara anonyma om de vill.

– Detta har blivit någon form av paradigmatisk rättighet som går emot allt som vi i andra sådana här sammanhang står för och har kommit överens om genom bland annat lagstiftning.

Vilka effekter har detta fått?

– Enkelt uttryckt – hat och hot! Lagstiftarna i den demokratiska världen har abdikerat och de som tillhandahåller den här typen av tjänster klarar inte av att hålla nätet rent från hat och hot. Och då blir det så här.

– Ansvar och frihet hänger ihop i alla andra sammanhang – men just på internet anser man att aktörerna bara ska ha frihet men inget ansvar. Och det är farligt eftersom den enskilde till slut blir rättslös.

Vad riskerar det att leda till på lite längre sikt?

– Problemen är idag så stora, och utifrån den utveckling vi har sett hittills, så kommer internet till slut att ta död på våra gamla ideal om tryck- och yttrandefrihet.

– Om lagstiftaren hade följt med i utvecklingen och genomfört successiva och anpassade förändringar så hade vi kunnat förhindra detta och haft ett fungerande regelverk på plats.

Foto: Gustav Sjöholm/TT

Har du någon förståelse för att människor som agerar på nätet kan ha ett legitimt skäl till att vilja vara anonyma?

– Ja, i varje fall historiskt sett. Den friheten kanske var en förutsättning i början, när internet utvecklades, och yttrandefriheten plötsligt blev tillgänglig även för dem som tidigare bara hade tillåtits komma till tals genom en insändare i lokaltidningen.

– Men det är i sammanhanget värt att nämna att vår gamla lagstiftning på tryck- och yttrandefrihetsområdet faktiskt bygger just på att skribenten får vara anonym bara det finns någon annan som är beredd att ta på sig ansvaret.

Hur skulle en modern lösning kunna se ut?

– Ta reglerna för tryckfrihet som vi har haft i flera hundra år i Sverige som exempel. Där har vi ju skapat kedjor för att det alltid ska finnas någon som kan hållas ansvarig för det som publiceras: den som skriver, den som förlägger, den som trycker, den som sprider och så vidare… Någon är alltid ansvarig.

– Vi skulle kunna ha samma princip för internet fast i en anpassad form. Låt säga att man skapar en ansvarskedja där teleoperatörerna och de stora IT-bolag som tillhandahåller sådana här tjänster ingår. Var ansvaret sedan hamnar eller leds vidare är inte lika viktigt som att det finns någon som har ansvaret.

Vilka verktyg skulle behövas för att kunna stävja problemet med hat och hot på nätet?

Foto: Henrik Montgomery/TT

– Svaret är lagstiftning – det allmänna måste ta ett större ansvar. Det måste svida för den som gör fel. För att ett sådant system ska bli rätt och rättvist krävs det att vi har ett tydligt regelverk så att alla inblandade parter vet vad som gäller.

– Mer konkret behöver vi göra två saker. Det första är att höja skadeståndsnivåerna så att de blir kännbara för den som bär ansvaret. Det andra är att underlätta för den enskilde att driva den här typen av processer.

Du förespråkar skadestånd istället för straffrättsligt ansvar?

– Ja, rejäla skadestånd är ett minst lika kraftfullt styrmedel som straff i sådana här sammanhang. Titta på GDPR där det idag beslutas om gigantiska sanktionsavgifter. Där fungerar det ekonomiska hotet som ett incitament för att göra rätt.

– Alla känner till att den som ger sig i kast med en viss typ av verksamhet också har regler att förhålla sig till och för att dessa ska följas krävs sanktioner. Den principen gäller även på nätet.

Är dagens svenska skadestånd alltså för låga på det här området?

– Exakt! I Sverige har vi en mycket olycklig kombination av, å ena sidan, låga skadestånd och, å andra sidan, höga kostnader för att driva rättsprocesser.

Vissa hävdar ju att branschens aktörer bör få sköta detta själva och sociala medier har byggt upp avdelningar som granskar och raderar inlägg som bryter mot reglerna. Vad säger du om det?

– Som sagt, det allmänna ska ta ansvaret, inte marknaden. Man måste vara ganska naiv om man tror att Facebook och andra i längden kommer att följa annat än en marknadslogik istället för en medborgarlogik.

Hur skulle då ett nytt regelverk behöva utformas för att vara effektivt?

– Det behövs ett stramare regelverk som är anpassat till det faktum att vem som helst idag kan skriva vad som helst som når hur många som helst.

Foto: Jessica Gow/TT

– I våra traditionella system ingår ju redaktörer, förläggare och andra som fungerar som kontrollstationer. För att sådana ska uppstå på nätet krävs tydliga lagregler som tvingar den som publicerar att ta ansvar.

Många vänder sig mot ett sådant regelverk eftersom de anser att det skulle begränsa deras yttrandefrihet…

– Ja, det är en gammal missuppfattning att vår starka tryck- och yttrandefrihet enbart består i att människor har rätt att yttra sig hur som helst om vad som helst.

– I själva verket handlar det om ett sammanhängande system som bygger på motsatsen: att man har rätt att säga väldigt mycket men att man inte får säga någonting som man inte är beredd att stå för.

Tror du att ”det nyanserade samtalet” till stor del får ge vika för ”förenklade sanningar” på nätet?

– Det kan ju verka så ibland men jag är nog mer optimistisk än så. Jag tror faktiskt inte att de förenklade sanningarna kommer att vinna i längden.

– Hela den grundläggande idén med att upprätthålla en vidsträckt yttrandefrihet är att någonting som närmar sig sanningen till slut ska kunna segra över konspirationsteorier och vidskepelser. Och jag vill tro att det fortfarande är så.

Låt oss backa tillbaka till år 1984 när du skrev din doktorsavhandling ”Tryckfrihetens gränser”. Hur hade den sett ut om den skrevs idag?

– Det är ju en bra fråga på det sättet att den visar hur mycket som har hänt och hur lång tid som har gått sedan jag skrev min avhandling…

– Jag hade nog valt en helt annan vinkel idag. Jag hade nog velat gå till botten med det vi har pratat om idag – hur våra gamla principer som har tjänat oss så väl under lång tid skulle kunna anpassas till den medieverklighet vi har idag.

Vi lämnar tryck- och yttrandefriheten och gå över till din granskande roll som justitieombudsman under många år. Berätta…

– Att vara JO innebär ju ett granskningsarbete som utförs på riksdagens vägnar där man hela tiden måste väga olika saker mot varandra. Jag la ner mycket energi på att hitta balansen mellan den som framförde klagomål och den svarande myndigheten. Och det är en svår balansgång.

Vad ledde det till?

– Att jag i slutänden ofta hamnade på myndighetens sida av det enkla skälet att många som gör en JO-anmälan inte har rätt. Det är kanske ett tråkigt svar men det är den krassa sanningen.

Vad beror det på?

– Till viss del på att det är så enkelt att knacka ner ett mail, trycka på ”skicka” och så ligger plötsligt en anmälan hos JO.

– Jag förde statistik över mina ärenden som JO. 75 procent av klagomålen skulle gå att handlägga på ett mycket enklare sätt. De hade inte behövt passera tre nivåer av granskning innan de landade på mitt bord där min uppgift bara var att skriva under.

Var alltså anmälningarna obefogade?

Foto: Jessica Gow/TT

– Nej, men mängden enkla ärenden gjorde att det inte fanns tid att ta itu med de som var mer angelägna.

I en bok som du skrev om JO-ämbetet 2014 pekade du på att den första justitieombudsmannen Lars August Mannerheim som verkade på sjuttonhundratalet underströk att JO skulle vara ”en moderator mellan kung och folk”…

– Ja, det fanns skäl till att jag lyfte fram det citatet eftersom det behovet finns ännu idag. Det har funnits tillfällen när jag har varit tvungen att understryka att JO inte är medborgarnas advokat – att man som JO snarare ska stå mitt i än på någons sida.

Samtidigt hänvisar du senare i boken till en annan historisk formulering: att JO ska vara ”ständernas eget ombud”, alltså dåtidens riksdags ombud…

– Ja, det är viktigt att JO är knutet till riksdagen och inte till regeringen. JO har riksdagens, och ytterst folkets, uppdrag att granska statsförvaltningen som ju regeringen är ansvarig för.

– Och som JO kom jag inte sällan i konflikt med regeringskansliet. Det är en myndighet som, enligt min uppfattning, borde granskas i större utsträckning än som sker.

Kan du utveckla det?

– Alla som har haft med regeringskansliet att göra vet att det är en myndighet över alla andra myndigheter som i stor utsträckning gör som de vill.

– De sköter sig oftast väl, har en hög kompetens men också en mycket hög svansföring. Och de tycker inte om att bli granskade eller kritiserade.

Kan du nämna något konkret exempel?

– Den som vänder sig till regeringskansliet och begär att få ta del av allmänna handlingar, vilket är en del av medborgarnas grundläggande rättigheter, kan få mycket avmätta svar.

– Väntetiderna kan vara både oacceptabelt och olagligt långa och detta har både JO och Konstitutionsutskottet granskat och kritiserat gång på gång.

Foto Bertil Ericson/TT

Regeringskansliet bryter alltså mot lagen… Vad kan sådant leda till?

– Precis det som jag försökte varna för: Om regeringskansliet tar sig friheten att förhålla sig så här illa till grundlagarna så riskerar detta att få smittoeffekter.

– Idag finns det en mängd svenska myndigheter som beter sig precis på det sättet. Attityden mot medborgarnas insynsrätt är att det är någonting besvärligt, en typ av proforma som myndigheterna anser sig kunna hantera lite grann efter läge… Den attityden har spritt sig.

Du säger att regeringskansliet borde underkastas en hårdare granskning. Hur då?

– Först och främst är det viktigt att understryka att regeringen styr riket och att det behövs en regering och ett regeringskansli med stora befogenheter för att kunna utföra det uppdraget på ett handlingskraftigt sätt. Jag är alltså inte ute efter att sätta någon grimma på regeringen.

– Däremot måste det finnas ett kontrollsystem som står i proportion till den makt som utövas av regeringen och det gör det inte i Sverige. Vi har tyvärr en svag konstitutionell kontroll av regeringens stora makt.

Vad beror det på?

– Det har säkert historiska skäl – att Sverige har levt under lugna förhållanden väldigt länge.

Var borde kontrollen ligga och var behöver den stärkas upp?

– Konstitutionsutskottets granskning av regeringsmakten borde vara den viktigaste kontrollfunktionen men den är idag mycket svag och har tyvärr blivit kraftigt partipolitiserad.

Borde vi införa en författningsdomstol?

– Jag tycker inte det. Vi är ett för litet land för att han en egen domstol för dessa frågor. Vi behöver inte fler specialdomstolar. Den konstitutionella kontrollen ska i det avseendet ligga hos de högsta domstolarna och i första hand hos HD.

Hur förändrades din syn på statsmakterna när du lämnade JO?

– Jag vill nog säga att den svenska statsförvaltningen fungerar förvånansvärt bra, faktiskt bättre än jag själv trodde innan jag blev JO. I varje fall när det gäller sådant som JO granskar.  

Foto: Jonas Ekströmer/TT

– Med undantag för regeringskansliet och en och annan kommun så mottogs JO:s granskningar inte bara med stor respekt utan ofta till och med positivt.

Du har lämnat både JO och universitetslivet bakom dig sedan ett par år. Vad gör du nuförtiden?

– Jag gör det som jag alltid har gjort i livet. Jag forskar, utreder och skriver. Min huvudsakliga syssla det senaste året har handlat om utredningen av mordet på statsminister Olof Palme.

– Jag var ju ledamot och huvudsekreterare i den statliga kommission som under nittiotalet granskade statsministermordet. Vi levererade ett tusental sidor och nu följer jag upp det vi skrev då: vad kom vi fram till, och vad har hänt sedan dess?

Det finns många böcker om mordet på Olof Palme...

– Ja, det har skrivits många böcker men det saknas en bredare helhetsskildring och jag tänkte att jag vill försöka mig på en sådan medan jag fortfarande kan forska, utreda och skriva.

– När mordutredningen lades ner förra året upptäckte jag att det finns stora luckor i det allmänna medvetandet kring statsministermordet. Mycket har visat sig ha fallit i glömska bland människor även i min egen generation och många yngre vet inte vem Hans Holmér eller Christer Pettersson var.

Så det blir någon form av referensverk?

– Nej, nej… Det låter pretentiöst. Det här ska inte bli något referensverk eller någon rättslig rapport. Jag kommer att försöka framställa det hela i en lättsammare och mer tillgänglig form.

När få vi se det konkreta resultatet i bokhandeln?

– Det vet jag inte. Egentligen ska man ju inte prata om sådant som inte är färdigt… men så mycket kan jag säga att boken är planerad att komma ut nästa år.

Länspolismästare Hans Holmér var spaningsledare i utredningen kring mordet på Olof Palme 1986. Foto: Lars Hedberg/TT

Du är ju docent i straffrätt i botten… Vad betyder den bakgrunden i det här sammanhanget?

– Det som har haft betydelse för mig är att jag ägnade ett hyggligt antal år åt att samarbeta med polisen. Jag utbildade polisiära förundersökningsledare vid Polishögskolan och hade besökt flera polisdistrikt runt om i landet innan jag började som JO.

– För att inte vara polis vågar jag påstå att jag kan det kriminalpolisiära arbetet ganska väl och det är framförallt med de ögonen som jag tittar på Statsministermordet. Dessutom marinerades jag grundligt i de här frågorna under mina år i granskningskommissionen.

FAKTA – Hans-Gunnar Axberger

Professorn och f.d. justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger

Född: 1952 i Danderyd

Akademisk bakgrund: Jur. kand 1978, Juris dr. 1984, docent i straffrätt, professor i konstitutionell rätt

Bor: Danderyd

Familj: fru och två barn

Senaste bok: ”Genombrottet. Så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping” av Anna Bodin och Peter Sjölund

Senaste film: Jag går knappt på bio men TV-serien Mare of Easttown på HBO vill jag rekommendera.

Foto: AP

Musik: min egen spellista med Beatles, Cream, Paul Simon, Steely Dan och annat sådant där som min generation lyssnar på.


Dela sidan:
Skriv ut: