”Lagstifta om hur uppdrag för försvarare och MÄ-biträden ska fördelas utifrån domstolars listor”

DEBATT – av advokat J Urban Rogers

Bakgrund:  I många fall har den som skall få offentlig försvarare eller målsägandebiträde inga särskilda önskemål om vem han (ordet används i artikeln könsneutralt) skall företrädas av. Då anges i förundersökningsprotokollet att han ”godtar den rätten förordnar”.

Brottmålsjurister kan anmäla till domstolarna att de står till förfogande för sådana förordnanden. I praktiken är det alldeles övervägande antalet brottmålsjurister anmälda till dessa så kallade listor. Hur förordnanden fördelas är viktigt för klienterna och för brottmålsjuristernas försörjning.

Jag har ingen statistik beträffande volymen på dessa förordnanden men det torde röra sig om åtskilliga miljoner kronor per år. Totalkostnaden per år för alla försvarare och övriga rättsliga biträden uppgår till över två milliarder kronor.

Bedömning av kvalifikationer: Det är naturligtvis ytterst viktigt för klienten att företrädas av en jurist som verkligen behärskar det som krävs i målet. Hur rätten bedömer om juristen är lämplig för det aktuella uppdraget är oklart för mig, förutom följande.

Många domstolar kräver att en advokat skall ha varit verksam en viss tid, alternativt ha handlagt tillräckligt många brottmål, innan han förordnas som offentlig försvarare för en häktad. Motsvarande gäller för helgjourerna.

Dessa uppdragstyper är extra viktiga för klienten, som ofta riskerar ett längre fängelsestraff, och av stor ekonomisk betydelse för försvararna eftersom de oftast ger mer omfattande uppdrag än ordinära mål där den misstänkte inte är frihetsberövad.

Antalsmässig fördelning: Vissa domstolar synes söka fördela uppdragen någorlunda jämnt mellan dem som anmälts till ”listorna”, dock utan att ta hänsyn till uppdragets värde för den förordnade. Andra domstolar förefaller inte ha något sådant system. 

Geografisk fördelning: I vissa delar av landet förekommer överetablering av brottmålsjurister. Juristerna har därför ofta kontor i flera domsagor, för att kunna få fler förordnanden.

Alla domstolar accepterar emellertid inte att förordna juristen, enbart därför att han har ett kontor i domsagan. Ett antal mindre tingsrätter i Västsverige har – sannolikt för att ”skydda” den egna juristkåren – beslutat att juristen skall ha sin huvudsakliga verksamhet, hur nu detta bedöms, i domsagan för att kunna få förordnanden på ”listorna”. Detta skapar snedvriden konkurrens, eftersom många andra tingsrätter bara kräver ett mottagningskontor i domsagan.

Frågor för framtiden: Som framgår av det jag framfört är dessa frågor av stor betydelse för klienterna, staten och brottmålsjuristerna. Det är ofta höljt i dunkel för klienter och jurister hur uppdragen fördelas.

Borde därför inte politikerna ta tag i denna ytterligt heta potatis – som även berör principfrågor om hur offentlig upphandling bör gå till – och införa lagstiftning på området?  

Advokat Rogers arbetar främst med brottmål och frågor om tidsbestämning av livstid