Frågan om laglottsystemets för- och nackdelar har nyligen diskuterats i media. Systemet innebär att bröstarvingar, dvs. arvlåtarens avkomlingar, äger rätt till hälften av sin arvslott ur den kvarlåtenskap som den avlidne efterlämnar. Genom denna bestämmelse anses att bröstarvinge får skydd för åtminstone hälften av vad bröstarvingen annars skulle ha rätt till enligt existerande arvsrättsregler, trots att arvlåtaren genom testamente har bestämt annorlunda.
I DN Debatt den 13 januari 2012 argumenterade advokaten Svante Thorsell för ett avskaffande av laglottsystemet. Som huvudsakligt skäl för ett avskaffande hänvisade Svante Thorsell till den grundlagskyddade rätten att disponera över sin egendom. I en replik i DN Debatt den 17 januari 2012 förfäktade advokaterna Ulf Bergquist och Erica Stridby att laglottssystemet bör behållas.
Deras huvudargument var att antalet arvstvister skulle öka betydligt för det fall laglottssystemet avskaffades. De menade att bröstarvingar som blir utan arv skulle i högre utsträckning vilja få testamentet ogiltigförklarat. Samtidigt påstod duon att ”…vår erfarenhet är att det är ytterst sällsynt att en person, som har barn, vill testamentera hela sin egendom till en organisation eller någon annan person än sin make/sin sambo eller ett annat av sina barn”. Detta påstående rimmar illa med antagandet om kraftigt ökat antal arvstvister till följd av laglottssystemets avskaffande. Oavsett hur det ligger till med den saken kan ett argument som baseras på antagandet om antalet eventuella arvstvister till följd av laglottsystemets avskaffande inte vara av sådan dignitet att principen om rätten att disponera över sin egen egendom får ge vika.
Individens rätt att i möjligaste mån fritt få kunna disponera ägodelar och förmögenheter utgör grunden i alla demokratiska samhällen med marknadsekonomiska ambitioner. Till denna princip inkluderas den självklara rätten för myndiga personer med rättshandlingsförmåga att kunna rätthandla (ingå avtal om köp, byte samt ge gåvor).
Det kan naturligtvis i vissa fall finnas skäl för inskränkningar i dispositionsrätten. Exempelvis krävs en viss grad av beskattning av medborgares inkomster och kapital i syfte att trygga en offentlig sektor som förmodas komma medborgarna till nytta. Med andra ord får beskattning (åtminstone inom rimliga proportioner) anses tillgodose ett allmänt ändamål, vilket också är i harmoni med grundlagens anda. Den kommer till uttryck i bl.a. regeringsformen där det stadgas att vår egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att avstå denna till annat än för att tillgodose angelägna allmänna ändamål.
Som skäl för laglottsystemet brukar anges släktens intresse att behålla egendom inom ätten. Det är naturligtvis något som givaren i de flesta fall anser vara viktigt, vilket inte sällan speglar sig i givarens testamente, om sådant upprättas. Det är dock svårt att se hur givarens intresse att behålla egendom inom ätten tillgodoser ett angeläget allmänt ändamål. Om man skulle vara av uppfattningen att intresset är allmänt angeläget måste laglottsystemet ändå ses i ljuset av att det innebär förmögenhetsöverföring genom tvång till enskilda personer mot givarens vilja, vilket innebär en allvarlig inskränkning i givarens egendomsrätt.
Utöver att laglottsystemet kan kritiseras för dess grundlagvidrighet uppnår inte laglotten de intressen som den avser att tillgodose – alldeles oavsett om dessa intressen anses önskvärda eller inte. Intresset att behålla egendom inom ätten kan säkerligen i de allra flesta fall bättre tillgodoses genom testamente än genom ett laglottsystem som ej är anpassat till omständigheterna i varje enskilt fall.
Ett annat argument som förekommer till stöd för laglottsystemet är att bröstarvingar bör behandlas jämlikt ur ekonomisk synpunkt. Inte heller detta intresse tillgodoses genom laglottssystemet. Anledningen är att givarens förmögenhet skiljer sig från fall till fall. På vilket sätt kan man påstå att laglottsystemet tryggar bröstarvingens arv i situationer där givaren har en näst intill obefintlig eller, som inte sällan är fallet, negativ nettoförmögenhet? Omvänt ligger det närmast till hands att (utifrån ett jämlikhetsresonemang) anse att de bröstarvingar som inte haft förmånen att växa upp i en ekonomiskt stabil och privilegierad miljö vid dödsfall av deras försörjare bör tillförsäkras åtminstone samma – om inte större – ekonomiska privilegier i förhållande till personer som haft turen att växa upp i mer välbärgade hem. Oavsett vilken uppfattning man har i den frågan kan det uppfattas som stötande att svensk arvsrättslagstiftning tvångssanktionerar förmögenhetsöverföringar till bröstarvingar som haft en ur ekonomiskt synpunkt mer priviligerad uppväxt jämfört med andra bröstarvingar. Givet att man genom laglottssystemet söker utjämna skillnader i förutsättningar individer emellan och undvika situationer där vissa bröstarvingar kan komma att drabbas av uteblivet arv är laglottsystemet ett synnerligen trögt verktyg.
Istället borde de jämlikhetsivrare som talar sig varma för laglottsystemet argumentera för införandet av ett s.k. ”medborgararv”. Förenklat skulle det innebära att den samlade förmögenheten av alla avlidna fördelas mellan alla bröstarvingar, oavsett om dessa råkar vara avkomlingar till en förmögen avliden eller inte. Ingen får mer, ingen får mindre. En form av startbidrag till alla vars huvudförsörjare avlider.
Ett system för medborgararv på sätt som beskrivs ovan kan tyckas lämpligare ur jämlikhetssynpunkt jämfört med nuvarande laglottsystem. Icke desto skulle det förstnämnda systemet också utgöra en form av tvång som inkräktar på individens rätt att disponera över sin egendom. Dessutom skulle ett sådant system vara svårt att införa i praktiken eftersom många givare ogärna ser att någon annan än de närmast anhöriga får del av kvarlåtenskapen. (En eventuell variant av medborgararv vore att finansiera detsamma via allmänna arvsfonden eller genom skattesedeln).
Mot ett (i) förlegat laglottsystemet som syftar till–genom tvång – att uppnå intressen som kan ifrågasättas och dessutom misslyckas med uppgiften samt (ii) ett tänkt system med medborgararv som bättre uppnår jämställdhetsambitionen men som sannolikt saknar politiskt stöd och förutsättningar för praktiskt genomförande står (iii) den självklara och grundlagsskyddade principen om var mans rätt att disponera över sin egen egendom. Den sistnämnda principen bör omsättas i praktiken genom avskaffandet av laglottsystemet i dess helhet.
Liknelsen med ett lotteri där endast de priviligerade tillåts delta – utan insats – och där lottovinsten härrör från stulet gods kan tyckas långsökt men är inte helt opassande ifråga om laglotten.
Slutligen en kommentar avseende situationen där givaren inte klart uttalat någon vilja genom testamente rörande kvarlåtenskap. I sådana fall är det rimligt med en viss bestämd arvsrättsordning inom familje- och släktled enligt de huvudsakliga principer som redan framgår av Ärvdabalken. Hur ordningen bör se ut i detalj kan diskuteras men det framstår som rimligt att de närmast anhöriga till den avlidna, vilka den avlidna oftast (men inte alltid) också har starkast känslomässiga band till, får del av kvarlåtenskapen, givet att det finns ett överskott.
Arvsordningen bör, utifrån principen om rätten att disponera över sin egen egendom, ske utifrån ett tänkt testamente som motsvarar den genomsnittlige givarens testamente om denne hade formulerat detsamma själv. Gåvomottagarens civilstatus och DNA i förhållande till givaren är viktiga beståndsdelar i ett sådant testamente men inte nödvändigtvis de enda.
Axel Berglund, Helsingfors
Jurist
