Den 39-årige iranska medborgaren begärdes utlämnad för lagföring i sitt hemland eftersom han var misstänkt för våldtäkt där. Begäran skickades till Sverige från det iranska justitiedepartementet.
Mannen förnekade brott och motsatte sig utlämning från Sverige. Även den svenska riksåklagaren redovisar i ett yttrande att han anser att det finns hinder för utlämning.
Högsta domstolen konstaterar nu att den utredning som har bifogats utlämningsbegäran från Iran i huvudsak består av ett protokoll som innehåller uppgifter som det påstådda brottsoffret ska ha lämnat.
HD skriver:
”MÄ (målsäganden) kom i kontakt med X (den misstänkte) genom gemensamma bekanta. X lovade att hjälpa henne att få jobb. Han kom och hämtade henne med bil för att ta henne till ett möte med en bekant till honom. I stället körde han henne till ett hus i byn B. Där utsatte han henne för sexuella övergrepp. Efteråt sade X att han hade fotograferat och filmat henne, och han hotade med att visa bilderna för hennes vänner och hennes familj om hon inte gjorde som han sade. På så sätt tvingade han henne att komma tillbaka till huset i B flera gånger.”
Enligt den misstänkte mannen har han aldrig haft sex med kvinnan och hävdar att allting handlar om att få en ”hållhake” på honom för att han skulle gifta sig med kvinnan.
HD, som har tagit del av det svenska utrikesdepartementets redogörelse för det iranska rättsväendet, anser att detta bland annat är ”politiserat och präglat av oförutsebarhet och korruption”.
När det gäller frågan om det får anses föreligga sannolika skäl för de misstankar som de iranska myndigheterna riktar mot mannen skriver HD:
”Den utredning som har bifogats begäran om utlämning består i huvudsak av ett protokoll som innehåller uppgifter som MÄ ska ha lämnat. MÄ:s berättelse, såsom den har återgivits i förhörsprotokollet, är varken särskilt detaljerad eller klargörande. Det framgår inte om åklagaren i Iran förfogar över någon annan bevisning. Såvitt framgår av utredningen har X inte varit representerad av ombud under det rättsliga förfarandet.”
HD anser därmed att utredningen inte har den utförlighet, precision och tillförlitlighet som måste krävas för att det – mot mannens nekande – ska kunna anses föreligga sannolika skäl för att han har gjort sig skyldig till den påstådda brottsligheten.
HD slår därför fast att det föreligger hinder mot utlämning enligt utlämningslagen.
