En nu 43-årig kvinna och en 51-årig man, som sedan flera år hade bott tillsammans i kvinnans lägenhet, reste tillsammans till en hundägare i april 2012 varpå en chihuahua köptes för 11 000 kronor.

Paret separerade i juni 2012 och de blev då oense om vem av dem som ägde hunden. Kvinnan har yrkat att mannen ska förpliktas att utge chihuahuan till henne och anfört hon är ensam ägare till hunden. Mannen menade dock att de samägde hunden och har sedan separationen vägrat att lämna tillbaka hunden till kvinnan.

Tingsrätten konstaterade att kvinnan överräckte den kontanta betalningen och att det var hon som stod angiven som ägare på kvittensen och övriga handlingar. Mannen menade dock att han betalat kvinnan halva köpeskillingen.

Tingsrätten konstaterade att paret varit sammanboende och haft en gemensam ekonomi när hunden köptes. Rätten fann att parterna fick anses ha köpt den gemensamt och ogillade därför kvinnans talan.

Hovrätten uttalar nu att avgörande för bedömningen av om parterna har gemensam äganderätt är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet. Huvudregeln är att den som påstår samäganderätt ska visa att en gemensam partsavsikt om samäganderätt förelåg vid köpet. Om paret var samboende presumeras samägande under vissa förutsättningar, som den part som påstår samäganderätt har att visa.

Hovrätten finner att mannen, mot kvinnans bestridande och i avsaknad av annan bevisning än hans egna uppgifter, inte har visat att parterna avsett att köpa hunden gemensamt.

Mannen har enligt hovrätten inte heller visat att han bidragit ekonomiskt till köpet av hunden, varför han inte kan presumeras ha förvärvat samäganderätt till den.

Hovrätten finner därför att kvinnan är att anse som ensam ägare och förpliktar mannen att utge hunden till kvinnan.

Foto: TT