En då 22-årig kvinna som var intagen vid anstalten Hinseberg placerades i så kallad avskildhet efter att hon blev misstänkt för misshandel i juni 2013. Kvinnan ska varit inblandad i att incident då en annan intagen fick kokande vatten kastat över sig.
Kvinnan häktades och dömdes såsmåningom för grov misshandel. Hon befann sig i häkte från och med slutet av juni till och med mitten av september 2013.
Hon återfördes därefter till Hinseberg och i början av mars 2014 var hon fortfarande placerad i avskildhet.
Kriminalvården uppger i ett yttrande att det bedömts nödvändigt att hålla kvinnan avskild på grund av hon varit inblandad i en våldshandling mot en annan intagen och på grund av de risker som ”identifierats kring hennes personliga omständigheter”.
Enligt Kriminalvården skulle en placering tillsammans med andra intagna utgöra ”risk för annans säkerhet till liv eller hälsa.”
Kriminalvården uppger att kvinnan getts möjligheter till studier under tiden hon varit placerad i avskildhet och att hon fått vissa lättnader, bland annat möjlighet att träffa en annan intagen som också var placerad i avskildhet.
I yttrandet påpekar Kriminalvården att det är betydligt svårare att omplacera kvinnliga intagna eftersom antalet anstalter och platser är så begränsade. Det ska inte ha funnits möjlighet att flytta kvinnan till en annan anstalt eftersom Kriminalvården ville undvika ”olämpliga klientkonstellationer”.
Chefs-JO Elisabet Fura ställer sig dock kritisk till Kriminalvårdens hållning. Hon påpekar att JO i vanliga fall inte brukar uttala sig i bedömningsfrågor men menar att de speciella omständigheterna i fallet utgör anledning att ändå göra det.
JO påpekar att intagna har rätt att vistas tillsammans med andra både under sysselsättning och fritid och att syftet med dessa regler är att minska de negativa följderna av en anstaltsvistelse.
Under vissa omständigheter, som är särskilt angivna i lagen, finns möjlighet för Kriminalvården att placera en intagen i avskildhet. Det innebär att Kriminalvården inte kan placera en intagen i avskildhet på grund av något annat skäl än de som är särskilt angivna.
JO skriver:
”Eftersom en placering i avskildhet med stöd av fängelselagen utgör ett frihetsberövande i frihetsberövandet är det viktigt att Kriminalvården använder sig av dessa bestämmelser med urskiljning. Av samma skäl är det centralt att en avskildhetsplacering inte pågår längre än vad som är nödvändigt för att syftet med åtgärden ska kunna uppnås.”
En utredning som gjordes efter misshandeln kom fram till att kvinnan skulle vara placerad i säkerhetsklass 2 vid antingen anstalten Hinseberg eller anstalten Ystad. Eftersom Kriminalvården bedömde att det inte var möjligt att flytta kvinnan bestämdes att hon skulle vara kvar vid Hinseberg.
Utredningen rekommenderade dock att kvinnan placerades i en särskilt kontrollerad avdelning. Eftersom Kriminalvården inte ansåg att det fanns möjlighet till detta beslutades istället att hon skulle placeras i avskildhet.
Kriminalvården har omprövat beslutet ett flertal gånger men har vid en ”sammantagen bedömning” kommit fram till att det fortfarande fanns risk för annans säkerhet till liv eller hälsa och att kvinnan därför ska fortsättas att hållas avskild.
JO skriver:
”Anstaltens avskildhetsbeslut tar i och för sig sin utgångspunkt i den allvarliga våldsbrottslighet som X har gjort sig skyldig till under anstaltsvistelsen. Emellertid framgår det såväl av bakgrundsinformationen till besluten som av remissvaret att det som är avgörande för den fortsatta avskildheten är att anstalten Hinseberg för närvarande saknar möjlighet till så kallad inre differentiering. Dessa uppgifter kan inte förstås på annat sätt än att Kriminalvårdens begränsade resurser har gjort att det hittills inte har funnits något alternativ till att ha X placerad i avskildhet.
Jag har förståelse för att det begränsade antal anstaltsplatser som finns för kvinnor innebär en särskild utmaning för Kriminalvården när det uppstår behov av att kunna omplacera intagna. Trots det måste det enligt min mening finnas en beredskap inom myndigheten för att även kunna hantera kvinnliga intagna som är svår placerade. Resursbrist eller avsaknaden av möjlighet till en inre differentiering är inte acceptabla skäl till att hålla en intagen avskild från andra intagna. Kriminalvården förtjänar allvarlig kritik för att detta förhållande utgjort skälet till den långa tid som X varit placerad i avskildhet.”
Foto: TT
