Den 29-åriga kvinnan hade ingått ett avtal med en man om att förvara hans mycket dyrbara stereoutrustning under tio års tid. Kostnaden för förvaringen skulle enligt avtalet vara 520 000 kronor – pengar som skulle betalas i förskott.
520 000 kronor
Mannen är rullstolsburen och har sjukdomen multipel skleros. Han är dessutom lätt dement. Mannens berättelse redovisas i tingsrättens dom:
”Han tyckte att 520 000 kr var mycket pengar men han skulle få förvara sakerna så länge, nästan på livstid. Det var den summan han hade på sina konton. Han tyckte att det skulle vara bättre med en månadskostnad men X (den tilltalade) sa att han skulle tömma sina konton för att få bidrag.”
Kvinnans make var personlig assistent åt mannen och även kvinnan skulle efter avtalet komma att bli mannens personliga assistent.
Utnyttjade mannens oförstånd
Mannens stereoutrustning var omfattande ochmycket värdefull – sannolikt mer än 500 000 kronor. Mannen hade tidigare bott med sin mamma och där förvarat stereoutrustningen men hade blivit tvungen att flytta i samband med att mamman själv flyttade.
Mannen flyttade då in hos den 29-åriga kvinnan och hennes make.
Uddevalla tingsrätt bedömde att mannens mentala kapacitet – i förhållande till situationen – kunde likställas med ett ”oförstånd” enligt brottsbalkens bestämmelser. Tingsrätten ansåg att mannen saknade förmåga att göra en egen undersökning av hur villkoren brukar vara för att hyra ett förråd.
Avvek från praxis och marknad
Tingsrätten kom också fram till att mannen hade befunnit sig i en beroendeställning gentemot kvinnan på grund av hennes makes ställning som personlig assistent.
Själva summan i sig ansågs dock inte vara oskäligt hög för tio års förvaring. Däremot bedömdes längden på avtalet och förskottsbetalningen vara så avvikande från praxis på hyresmarknaden att kvinnans prestation hade stått i ett uppenbart missförhållande till betalningens storlek.
Tingsrätten dömde därför kvinnan för grovt ocker till villkorlig dom och 150 dagsböter à 65 kronor. Hon dömdes också att betala 501 200 kronor i skadestånd till mannen.
Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige.
Dålig grund för skadeståndskrav
Hovrätten anser i och för sig inte att mannen inte har befunnit sig i en beroendeställning gentemot kvinnan eftersom han har haft egna vänner som har varit införstådda med avtalet. Hovrätten lyfter istället fram mannens oförstånd och förskottsbetalningen som de avgörande faktorerna för ocker.
Mannen hade också krävt skadestånd på nästan samma summa som den han redan hade betalat till kvinnan – och i andra hand yrkat att avtalet skulle förklaras ogiltigt och prestationerna återgå.
Hovrätten kommer dock fram till att mannens skadeståndskrav saknar tillräckligt utredning och grund.
Hovrätten skriver i sina domskäl:
”Som tidigare framgått har hovrätten inte ansett det utrett att den hyra som MÄ (mannen) skulle betala till X, beräknad per månad, väsentligen har överstigit skälig hyra. Hovrätten har funnit brister i utredningen kring vilken typ av förvaring som MÄ egentligen efterfrågade och vad han hade fått betala för en sådan förvaring.”
”Dessa brister gör sig gällande även vid bedömningen av MÄ:s skadeståndstalan, särskilt som han har varit i behov av förvaring och då förvaring fortfarande sker hos X. Vid dessa förhållanden har MÄ inte visat att hans skada uppgår till det yrkade beloppet.”
Inga bevissvårigheter
Hovrätten slår därefter fast att utredningsbristen inte kan anses ha sin grund i bevissvårigheter eller i de kostnader som en fullgod bevisning skulle medföra. Hovrätten kommer därför fram till att mannen inte kan få något skadestånd.
Mannen har först i hovrätten lagt till ett andrahandsyrkande om att kvinnan ska återbära 501 200 kronor till honom och att grunden för detta yrkande är den brottsliga gärningen och att avtalet är tillkommet genom ocker – vilket gör det ogiltigt.
Hovrätten skriver:
”Det först i hovrätten framställda yrkandet om att prestationerna ska gå åter och att X ska förpliktas att återbära 501 200 kr till MÄ motsvarar visserligen beloppsmässigt skadeståndsyrkandet men yrkandet avser en annan rättsföljd som i egentlig mening inte är ekonomiskt likvärdig. Det är därmed frågan om ett sådant nytt yrkande som enligt 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken inte är tillåtet i hovrätten.”
Ingen återbäring
Hovrätten avvisar därför mannens yrkande om återbäring och häver den kvarstad som tingsrätten hade beslutat om hos kvinnan.
Hovrätten sänker dessutom dagsbotsbeloppet till 50 kronor.
Ludvig Wiklander
