När mamman hoppade i hoppgropen med sina barn landade hon så illa att hon bröt fotleden.
Hon krävde skadestånd av aktivitetscentret – men Högsta Domstolen slår fast att de inte kan hållas ansvariga.
Det var för närmare fyra år sedan, i januari 2018, som kvinnan besökte ett så kallat aktivitetscenter i Uppsala tillsammans med sina barn.
Mamman hoppade under besöket på en luftkudde i en hoppgrop och bröt då fotleden.
Kvinnan menade att aktivitetscentret, på grund av oaktsamhet skulle hållas ansvariga för hennes skada.
Tingsrätten friade centret, men Hovrätten dömde dem att ersätta kvinnan.
Nu har Högsta domstolen kommit fram till att omständigheterna inte var sådana att centret kunde anses ha gjort sig skyldigt till skadeståndsgrundande oaktsamhet.
Högsta Domstolen konstaterar att det i målet aktualiseras frågor om hur verksamhetsutövarens aktsamhet ska bedömas – alltså en så kallad culpabedömning.
– I allmänhet förutsätter skadeståndsansvar enligt culparegeln en aktiv handling; underlåtenhet att handla föranleder normalt inte ansvar, säger Svante O. Johansson, domare i Högsta domstolen.
– Detta går tillbaka på att det i regel inte finns någon skyldighet att motverka förverkligandet av en fara, fortsätter han. Särskilda omständigheter kan emellertid undantagsvis medföra ansvar, till exempel att det föreligger en plikt att handla och det förutsätts då att en sådan plikt har rättsligt stöd, avslutar Johansson.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
Inget fel på lufttrycket
Enligt Högsta domstolen kan ansvaret för en underlåtenhet att agera ges ett ganska varierande innehåll.
Och gränsen mellan vad som betraktas som en handling och vad som är underlåtenhet kan vara oklar.
Ofta följer ansvaret av att skadevållaren direkt eller indirekt har medverkat till att en fara uppkommit men underlåtit att reducera denna genom att vidta säkerhetsåtgärder. Underlåtenheten att motverka faran har i de sistnämnda fallen föregåtts av ett aktivt handlande. Beroende på omständigheterna kan det medföra en skadeståndssanktionerad skyldighet att verka för att faran undanröjs.
I det aktuella fallet konstaterar Högsta Domstolen att det inte var något fel på lufttrycket i hoppgropen, vilket mamman påstått.
De konstaterade också att centret vidtagit flera säkerhetsåtgärder, bland annat fanns en anställd som hela tiden övervakade gropen och gav klartecken till ett nytt hopp.
Det fanns dessutom anvisningar om hur man skulle hoppa – anvisningar vilka mamman inte följde.
Sammantaget ansåg Högsta domstolen att centret genomfört rimliga åtgärder för att förebygga skada vid användning av hoppgropen och det kunde inte krävas att ytterligare åtgärder vidtogs. Centret var därmed inte skadeståndsskyldigt för den uppkomna personskadan.
