Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Kusligt overkligt” – svensk rådman flydde Kiev i diplomatbil

Nyheter
Publicerad: 2022-04-08 13:51
Peter Stafverfeldt är rådman vid Skaraborgs tingsrätt – och chef för EU:s rättsstatsenhet i Ukraina. Foto: Stefan Wahlberg/DJ

Peter Stafverfeldt har delat sin karriär mellan att vara rådman i Skövde och att arbeta med internationell juridik. När Ryssland invaderade Ukraina låg han och sov i sin säng i Kiev och tvingades att fly i en diplomatregistrerad bil. Han möttes av pansarvagnar och checkpoints innan han, efter 26 timmars körning, tog sig över gränsen till Moldavien. ”Jag tror att Ukraina kommer att vinna kriget. Det som har hänt är ett sådant övergrepp att Ukraina har förlorat allt förtroende för Ryssland, kanske för århundraden”, säger han och ger samtidigt tips till andra jurister som är intresserade av att komma ut i världen.

Till att börja med: vad gör en rådman från Skaraborgs tingsrätt i Ukraina?

– Jag arbetar sedan år 2020 vid en EU-mission i Kiev som chef för rättstatsenheten med fyra enheter som består av totalt 42 medarbetare: domare, åklagare, poliser och advokater från olika EU- länder, Kanada och Ukraina.

Och plötsligt slog kriget till den 24 februari…

– Ja, alla blev chockade. Vissa av mina ukrainska kolleger är fortfarande fast där, antingen för att de har valt att stanna eller för att de inte har fått tillstånd att lämna landet på grund av kriget.

Du hade väl, som hela världen, insett att det fanns en risk för att Ryssland skulle invadera Ukraina?

– Det låg ju i farans riktning… Vi hade förberett oss. Vi hade tränat på radiokommunikation, första hjälpen, evakuering och ritat upp exempel på konvojer på papper.

– Men ändå… man trodde inte att det skulle hända. Vi satt i ledningsgruppen dagen före invasionen där chefen för säkerhetsenheten sa att risken fortfarande bedömdes som mycket låg för att det skulle bli en fullskalig invasion.

– Om någonting skulle hända var bedömningen att det möjligtvis skulle handla om östra Ukraina.

Foto: Rodrigo Abd/TT

Hur fick du reda på att du befann dig mitt i ett invasionskrig?

– Jag vaknade klockan 07.00 i min säng hemma i Kiev den 24 februari och hade massa missade samtal på min mobil.

– Jag hade packat en så kallad grab-bag med det viktigaste: pass, pengar, vatten och jag hade också en resväska som stod färdig om det otänkbara skulle inträffa.

Hur agerade du?

– Det första jag gjorde var att gå ut på internet. Jag fick en stor klump i magen när jag läste om alla attacker och all beskjutning. Jag försökte tänka klart, omsätta den inledande nervositeten i handling.

– Det var skönt att jag var så väl förberedd. Vid det här laget låg hela mobilnätet nere och jag kunde via radio kontakta vår säkerhetsenhet som uppmanade mig att omedelbart ta mig till högkvarteret.

Hur gick det?

– Jag förstod att alla för eller senare skulle lämna Kiev och att det skulle bli trafikstockningar och bilköer. Men när jag kom ut var det nästan folktomt på gatorna med undantag för att det var människor som köade till bankomaterna.

 – Jag brukar promenera eller ta taxi till högkvarteret men det gick inte att få tag på något taxi. Så det var bara att promenera hela vägen.

– Jag brukar inte ha 20-30 kilos packning med mig så jag trodde nästan att jag skulle få en hjärtattack när jag vandrade där på kullerstenarna i Kiev med kriget i tankarna.

Foto: Vadim Ghirda/TT

Vad såg du längs vägen?

– Det var en kuslig känsla. Ryssarna hade ju beskjutit mål även i Kiev på morgonen.

– Vissa hade redan satt sig i sina bilar och försvunnit. Vissa gick omkring på gatorna och verkade inte veta vart de skulle.

– Allting kändes väldigt ödesmättat och overkligt.

Hur var det på EU-missionens högkvarter när du kom fram?

– Det var en febril aktivitet bland alla medarbetare som fortfarande fanns kvar i Kiev.

– Lyckligtvis hade vi skickat hem över hundra internationella rådgivare redan före kriget så nu fanns det bilar så att det räckte till alla oss som var kvar.

– Vi kallade dit de lokalanställda och deras familjer och förklarade att alla vara välkomna att åka med oss i samband med evakueringen.

Hur var stämningen?

– Människor var chockade, vissa grät. Alla förberedde sig på att vi kanske aldrig mer skulle kunna återvända till Kiev.

– Mitt i allt detta var vi tvungna att, av säkerhetsskäl, förstöra all information och alla register som kunde avslöja vilka lokalanställda som hade arbetat för EU.

– Papper strimlades och brändes. Jag tog med alla hårddiskar från datorerna i en stor låda.

Foto: Pavel Golovkin/TT

Hur gick evakueringen till?

– Missionen har en egen säkerhetsavdelning med människor från militären och säkerhetspolisen. De är väldigt duktiga och välutbildade och hade redan tidigare lärt oss hur man planerade en konvoj med bilar.

– I en konvoj kan det finnas även privatbilar men både först och sist ska det ligga en diplomatregistrerad bil. Om det händer någonting så stannar hela konvojen och man hjälper den som har råkat illa ut.

– Jag planerade och satte ihop en sådan konvoj med sju bilar som fylldes med personal och familjemedlemmar till de lokalanställda.

Körde du själv?

– Ja, jag körde en av bilarna själv. Den sista i konvojen. Jag hade två kollegor, en ukrainsk åklagare och en tjeckisk advokat i bilen.

– Det blev en lång resa, vi körde 26 timmar med två timmars uppehåll då vi vilade.

Och ni var inte ensamma om att vilja lämna Ukraina och Kiev…

– Nej, först försökte vi köra västerut mot staden Lviv vid den polska gränsen men efter bara några kilometer blev det tvärstopp och vi förstod att det var omöjligt.

– Vi beslutade då att vi skulle vika av söderut och gemensamt ta oss till Moldavien i stället. Det är en resa som under normala förhållanden tar cirka åtta timmar och trettio minuter. Nu tog den 26 timmar.

Foto: Rodrigo Abd/TT

Vad möttes ni av längs vägen mot Moldavien?

– Även där var det bilar överallt, köer som kröp fram, människor som körde om i mötande körbana… Det var kaotiskt, kaos!

– Vi möttes av ukrainska militärer och pansarvagnar och under resans gång började de bygga upp checkpoints.

– Det kom långtradare med betongfundament som användes på vägen så att bilarna fick göra i zick-zack, som i en snitslad bana.

Men ni stötte inte på fienden längs vägen?

– Nej. I början var det obehagligt eftersom vi inte hade en aning om vad vi skulle möta. Det är ganska nära till den belarusiska gränsen där den ryska militären fanns.

– Vi fruktade att de ryska soldaterna skulle ha gått över gränsen därifrån och nu stod och väntade på oss längre fram eller att vi helt enkelt skulle bli attackerade på andra sätt.

– Vid ett tillfälle gick flyglarmet när vi var på en bensinstation och då var det bara att lämna så snabbt vi kunde eftersom det var just en bensinstation.

Stoppades ni någon gång av de ukrainska myndigheterna?

– Nej, inte förrän långt senare. Ukraina hade ingen anledning att stoppa och kontrollera fordon som körde i den riktningen.

– I slutet blev vi dock stoppade och fick visa papper vid den Moldaviska gränsen. Där var det närmast otroliga köer och en  väldigt tung administrativ process innan vi kom igenom.

Foto: Evgeniy Maloletka/TT

Och när ni väl hade kommit över gränsen?

– Då körde vi konvojen till ett provisoriskt ställe i Moldavien. Vi fick ett mål mat, en dusch och sedan sova.

– Men redan nästan dag var det dags att hitta en  lösning på hur vi skulle ta oss hem.

– Eftersom det inte fanns något flyg valde jag för egen del att köra bil till Bukarest i Rumänien i tio timmar och sedan flyga hem därifrån.

Och sedan kommer du slutligen hem till Skövde…

– Ja, då kunde jag andas ut rejält. Jag var trött och det var skönt att träffa familjen och prata om det jag hade varit med om.

– Jag pratade med Domstolverket dagen därpå men sedan var det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i situationen på distans, att försöka börja arbeta och ställa sig frågan: vad gör vi nu?

Ja – vad gjorde du?

– För mig har det först och främst handlat om att hålla kontakten med alla och att se till så de mår så bra det nu går.

– Sedan hamnade vi ju i ett ”nolläge” där vi inte kunde hålla på med det som vi är vana att göra varje dag; att vara ett stöd till de ukrainska myndigheterna.

Det är onekligen ett ovanligt läge att vara chef i…

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Ja, minst sagt… Det handlade om att försöka hitta på saker som medarbetarna kan göra så att de känner att de gör någonting viktigt och kan sysselsätta sig med trots att det är krig.

– Man kan ju inte bara lägga ned arbetet. Det vore helt fel i ett sådant här läge.

– Jag har också, utifrån de medel och möjligheter jag har, sett till så att mina medarbetare är på säkra platser. De som har behövt hjälp med att lämna Kiev har fått det så att de kan bege sig västerut mot till exempel Lviv.

Fortsätter du arbeta med missionen på sikt eller kommer du att gå tillbaka till din tjänst som domare vid tingsrätten?

– Jag hoppas ju att kunna fullfölja mitt arbete för missionen. Det här känns som en övergångsfas, som om vi alla ska kunna komma tillbaka till Kiev på ett eller annat sätt.

– Jag har ett förordnande som löper ut den tolfte oktober i år och jag har en lägenhet i Kiev full med personliga saker.

– Dessutom har vi arbetat intensivt med att ställa om missionens verksamhet sedan kriget bröt ut. Vi försöker hitta sådant som Ukraina och de ukrainska myndigheterna kan ha nytta av i den nya situation som har uppstått.

Kan du nämna något exempel?

Majdan, självständighetstorget i Kyjiv. Foto: Gustav Sjöholm/TT

– En intressant sak är att stödja myndigheterna med kunskap och metoder när det gäller utredningar och åtal av internationella brott, vilket inbegriper krigsbrott.

– Det ser ut som om vi får ett utökat mandat från EU att arbeta med sådana frågor och vi kanske till och med rekryterar folk till en helt ny enhet för just det ändamålet.

Om vi bredder frågan lite: varför har EU en mission som arbetar med den här typen av rättsstatliga frågor i Ukraina?

– Det är en del av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik i länder som ligger som en krans runt EU. Det gagnar EU, hela världen och givetvis länderna själva att de blir stabila demokratier och rättsstater.

– Efter Majdanrevolutionen 2014 satte man upp en EU-mission i Ukraina för att stödja de goda krafterna, de demokratiska krafterna, som hade vunnit.

– Syftet är att bistå Ukraina med att uppnå en ökad rättssäkerhet, en ökad respekt för mänskliga rättigheter och i förlängningen en ökad tilltro från medborgarna gentemot myndigheterna.

Hur är det med allmänhetens förtroende för myndigheter och rättsväsendet?

– Uselt… Det ligger så lågt att det är skrämmande. Folk är så medvetna om den korruption som finns överallt i Ukraina. Man litar inte på systemet.

– Idag finns det många organisationer som granskar och publicerar uppgifter om hur illa det är med till exempel domare och andra befattningshavare som har tagit emot mutor.

– Jag har sett siffror som visar att förtroendet för domstolar och åklagare ligger på under 20 procent.

President Volodymyr Zelenskyy arbetar för att reformera Ukraina. Foto: AP/TT

Det talas om ett snabbspår in i EU efter det som har hänt.

Nu har ju Ukraina formellt lämnat in en ansökan om kandidatstatus och det som kommer att hända är att EU-kommissionen kommer att skicka ett frågeformulär på cirka 400 sidor som ska besvaras.

– Där kan förhoppningsvis vi vara behjälpliga med att besvara de frågor som gäller våra områden.

– Först efter det kan man göra någon slags första bedömning av hur lång väg Ukraina har kvar till ett EU-medlemskap.

Vad tror du själv?

– Ukraina är helt klart på rätt väg men det finns mycket kvar att göra när det gäller den systemiska korruption. Man har en slags tradition av korruption som hänger sig kvar sedan Sovjettiden och den är svår att bli av med.

 – Det ska understrykas att man har genomfört väldigt många reformer i hög takt sedan 2014 och att detta har accelererat rejält sedan 2016.

– Om man idag tittar på hur det ser ut i lagstiftningen och på pappret så kan det kännas bra. Men under täcket dröjer det sig kvar mycket av just korruption.

Hur ser framtiden ut för Ukraina?

– Jag tror att Ukraina kommer att vinna kriget eftersom Ryssland helt enkelt inte kommer att mäkta med detta. Putin hade ställt upp tvåhundratusen soldater vid gränsen men var inte beredd på vad de skulle behöva möta.

Foto: Pascal Bastien/TT

– De krafter som tidigare fanns i Ukraina som på fullt allvar trodde att ett närmande till Ryssland skulle vara bra för Ukraina är nu helt borta.

– Det som har hänt den senaste månaden är ett sådant övergrepp på deras land och deras folk att Ukraina har förlorat allt förtroende för Ryssland, kanske för århundraden framöver.

Vad kommer det att innebära konkret?

– Den enda vägen för Ukraina är att följa den inslagna vägen mot väst och EU. Det är alla överens om.

– Det kommer att finnas en ännu starkare reformiver vilket är en positiv drivkraft.

– Om jag ska vara realistisk så tror jag dock att det kommer att ta minst tio år innan Ukraina kan komma ifråga som medlem i EU. Men de är på rätt väg och har kommit långt.

Avslutningsvis – hur hamnade du som svensk rådman i Ukraina?

– Jag har faktiskt arbetat med internationella frågor halva min karriär och på svensk domstol den andra halvan.

– När jag var färdig hovrättsassessor år 2001 arbetade jag på UD i fem år och sedan, efter att jag hade fått min fasta domartjänst och jobbat som domare i några år, landade jag som internationell projektledare på Domstolsverket.

– Jag har också hunnit med två rundor i Palestina – dels som biträdande chef för rättstatsenheten, dels som rådgivare åt justitiedepartementet.

Foto: DJ

Varför har du lockats av det internationella arbetet?

–  När jag var på UD upptäckte jag att jag gillar att kombinera juridiken med den sociala del som går ut på att knyta kontakter i det diplomatiska arbetet.

– När jag fick min domartjänst vid tingsrätten i Skövde skojade till det lite i en blänkare i Skövde nyheter och sa att jag var dömd till livstid i Skövde eftersom jag hade ungefär lika mycket tid kvar där som jag redan hade levt…

– Att vara domare är utvecklande men man revitaliseras av att komma ut i världen.

Kan du utveckla det just som jurist och domare?

– Att få se hur andra länders rättssystem fungerar, eller inte fungerar,  skapar en förståelse för varför juridiken i en rättsstat ser ut som den gör och varför Sveriges har den rättegångsbalk vi har med de rättssäkerhetsgarantier som annars kan framstå som lite fyrkantiga och tunga ibland.

Hur får man de här utlandstjänsterna för jurister?

– De finns på EU:s hemsida där missionernas tjänster annonseras ut.

– Men det lättaste är att hör av sig till exempelvis Domstolsverkets eller Åklagarmyndighetens internationella funktion och efterfråga möjligheten att bli medlem i deras expertbas.

– Då aviseras man när tjänsterna dyker upp.

Foto: Stefan Wahlberg/DJ
FAKTA – Peter Stafverfeldt, rådman vid Skaraborgs tingsrätt och chef för rättstatsenheten i EU-missionen i Ukraina

Född: 1971 i Halmstad

Jur. kand: 1997, Lunds universitet

Hovrättsassessor: 2001, Göta hovrätt

Bor: Skövde

Familj: fru och sex barn mellan 7 och 20 år (min fru är en hjältinna!)

Andy Bell – sångare i Erasure. Foto: Jae C Hong/AP/TT

Senaste bok: ”1795” av Niklas Natt och Dag

Senaste film/TV-serie: ”Bonusfamiljen” avslutade vi så sent som igår

Musik: Jag är fast i åttiotalet… Erasure är en av favoriterna.

Egen listtopp: Bästa hockeylaget i Sverige: HV71

 


Dela sidan:
Skriv ut: