Den intagne menade att kriminalvården infört ett generellt IP-förbud som strider mot Europarättens principer om proportionalitet. Mannen menar också att det är fel att tvinga intagna att välja en betydligt dyrare operatör. Reglerna leder till att en operatör gynnas framför andra, som dessutom är billigare för kunden.
Kriminalanstalten menar att intagnas telefonering till abonnenter utanför kriminalvården styrs av det så kallade INTIK-systemet. Systemet kan inte hindra att telefonsamtal till bland att IP-telefoni vidarekopplas; därför medges inget telefontillstånd till IP-telefoni. Mannen är placerad i en anstalt med landets högsta säkerhet vilket ytterligare understryker nödvändigheten av att kriminalvården kan upprätthålla kontroll över vilka personer utanför anstalten som mannen talar med. Den omständigheten att anstalten tidigare under verkställigheten beviljat mannen telefontillstånd till vissa personer innebär inte att anstalten i ett senare skede av verkställigheten, kan göra en förnyad prövning i ärendet.
Av utredningen i målet framgår att Kriminalvården under vissa förutsättningar kan meddela telefontillstånd till IP-telefoniabonnemang och att något generellt förbud mot sådant tillstånd inte föreligger. De aktuella besluten har meddelats efter en prövning i det enskilda fallet. Vad som framkommit i kammarrätten ger inte anledning till annan inställning än länsrätten gjort. Kammarrätten avslår överklagandet.
