KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare, Internationella åklagarkammaren i Göteborg
Den snyggaste kvinnan i gruppen verkade betrakta mig. De andra, kvinnorna i sina tunga sammets-eller sidenklänningar, och männen i kragstövlar, brokadrockar, peruker och hattar med plym, hade samlats upprymda runt en äldre dam som just lyft en förskrämd sammetsklädd pojke i förskoleåldern på sina axlar.
Tavlan i sin guldram, stor som en mindre tennisplan, var kanske drygt hundra år gammal och ett tidstypiskt exempel på historiemåleri som mest ointressant. ”Karl XI hyllas av ständerna” som – utlånad av Göteborgs Konstmuseum – hängde högt bakom domarsätet i Göteborgs tingsrätts stora F-sal kunde ändå duga att vila ögonen på under sävliga rättegångsdagar.
Eller som nu, att verka distraherande. Inte för att den tilltalade, eller hans försvarare, var några som drog blickar till sig. En av tillvarons passagerare hade drabbats av den sorts olyckor som nu är hans och hans gelikars lott: han stod åtalad för stöld i butik, ringa narkotikabrott, våldsamt motstånd, vad vet jag. Min uppgift var att verka som åklagare i målet och försöka förmedla vad jag påstått att han hade gjort genom en muntlig berättelse, en sakframställning.
Det var den tilltalades stödjande två vänner på första åhörarbänk som jag försökte undvika att möta med blicken. Hon var av obestämd ålder, bar spår av svunnen skönhet men ännu mer av ett hårt och skoningslöst liv, och betraktade sin medföljande kamrat med beundrande eller kärleksfulla blickar; han, som gjort storstilad entré där han haltat in strax efter att målet påbörjats, skulle mycket väl ha kunnat platsa som ärrad veteran i någon av Karl XI:s arméer, kanske med blessyrer från slaget vid Lund.
Hans hår var fortfarande kolsvart – därmed påvisande att han nog var yngre än ansiktet i övrigt gav sken av – och hängde i testar ned över ett högrött ansikte med ett insjunket pannben som skvallrade om ett utstått gammalt kraftigt våld mot huvudet; även näsan hade med våld förflyttats några centimeter mot vänster medan tänderna i käken delvis saknades och gjorde munnen insjunken.
Detta hindrade inte en viss vitalitet i det att han då och då, särskilt när jag ville säga något, stönade någon svordom på, tror jag, finska. Han var inte nykter.
Han lät så mycket att jag ideligen blev avbruten i min sakframställning. Efter ett tag blev han tillsagd av domaren att upphöra att svära och att hålla tyst. Vid tillsägelsen mulnade han och mumlade något, och förhandlingen fortsatte; jag kunde återuppta min sakframställning om vad det nu var min motpart var tilltalad för. Men ganska snart hördes märkliga knäppningar och stönanden från åhörarbänken.
Det visade sig att mannen på första bänk var enbent, och att hans protes var fästad vid benet strax nedanför knät med läderband, som han nu knäppte upp för att ta loss och lägga benprotesen till sidan. Vi alla – ordföranden, nämnden, protokollföraren, jag, försvararen och den tilltalade – tappade koncentrationen på målet och tittade istället mer eller mindre öppet på hur mannen närmast maniskt, och under stönanden och vridningar på kroppen, upprepade gånger drog av sig sin benprotes, satte på den igen, knäppte den och knäppte upp och tog den av sig och placerade den på sätet bredvid sig.
Det här kunde ju inte pågå. Till och med flickvännen såg bekymrad ut; det var bara mannen som obekymrat fortsatte att ta av och på protesen. När detta skett några gånger beordrade domaren honom att lämna lokalen.
Han vägrade blankt och ilsket med ytterligare en svordom och fortsatte istället sitt plockande med benprotesen, trots att flickvännen nu fick något vädjande i blicken.
Vaktmästare och ordningsvakt tillkallades men mannen satt – trots ytterligare tillsägelser om att följa med – nu märkbart irriterad, demonstrativt kvar på sin plats och tog på och av sig sin benprotes. Men när två av de mest stadiga herrar tingsrätten kunde uppbringa, försedda med ljusblå skjortor, emblem, batonger och handklovar böjde sig fram mot honom fann han dock för gott att till slut, grymtande och nickande, efterkomma tillsägelsen och bereda sig på att lämna lokalen. Men inte utan protest.
Han placerade benprotesen mot sätet bredvid sig och sjönk ner på golvet inför vakternas förvånade blickar. Sedan började han på alla fyra långsamt krypa mot utgången, som en sexmånaders baby ungefär. Han var tydligt rasande. Man fick anta att han, genom att krypa på golvet, markerade den uppenbara oförrätten att han, en handikappad, och en oförarglig representant för allmänheten, tvingades att lämna lokalen på detta ovärdiga sätt.
Vakterna stod handfallna bredvid. De hade ju ingen anledning att ingripa, han efterkom ju deras befallning. Mannens flickvän reste sig men sade inget, samlade ihop benprotes och kryckor och sina egna pinaler och gjorde sig beredd att följa honom, dock med vanlig gångart. Vännen, den åtalade på de tilltalades bänk såg mest generad ut, medan vi andra i rättssalen fascinerat följde den krypande mannens långsamma färd över den gamla slitna, dammiga ekparketten.
En nyfiken och pigg baby som kryper fram i god fart lyfter på huvudet för att se sig om i världen. Det gjorde inte vår man, det var kanske tungt för honom att krypa på det sättet, han stönade och ansiktsfärgen blev allt rödare och tinningsådror och svettpärlor framträdde där huvudet hängde ned mot golvet.
Efter några meter fick han dock upp tekniken att krypa och därmed hastigheten. Han kanske ville ut ur salen och avbryta föreställningen. Men eftersom han inte lyfte på huvudet såg han sig inte för och inte heller att den bastanta ekdörren i rättssalens ingång nu var stängd; det var därför han med ett rejält bang for rakt in i dörrskivan med huvudet före.
Smällen ekade i salen. Allt annat var stilla, som om ögonblicket frusits. Ett ögonblick undrade man hur det hade gått.
Mannen svor till, högt, och välte. Man insåg att skadan kanske inte var så svår. Medan den tillskyndande flickvännen reste på honom, borstade av honom och placerade honom under kryckorna så han kunde hoppa iväg den sista biten, höll en av ordningsvakterna upp dörren. Det blev en värdig sorti ändå.
Jag kastade en blick på den snyggaste kvinnan på tavlan. Hon hade inte ändrat en min. Det gjorde inte jag heller, när jag fortsatte rättegången och min sakframställning om vad det nu kan ha varit.
