KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Kanske minner sig en och annan i min ålder hur rätt skipades i skolan förr i tiden. Hade man hittat på något ofog kunde läraren ge en möjlighet att välja mellan en anmärkning, med de konsekvenser en sådan medförde, och en rejäl örfil. Valde man då i rädsla för den kroppsliga bestraffningen att få den där anmärkningen kunde det ofta resultera i att man – utöver naturligtvis den mödosamt i klassboken nedplitade anmärkningen – fick en rungande örfil för visad dumhet i sitt val av bestraffning…
Ett annat ganska så burdust exempel på praktisk juridik hämtar jag från en artikel i tidningen Sydöstran sommaren 2005.
En hundpolis vid namn Lars Neij hade gått i pension och berättade nu öppenhjärtigt en del från sitt yrkesliv. Bland annat då om en stackars spröd kvinna, som misshandlades av sin make. Hon tog alltid tillbaka sina anmälningar och den brutale maken undgick ansvar.
Emellertid åkte Lasse Neij en kväll till makarnas lägenhet i Ronneby, när han på outgrundliga vägar fått vetskap om att det var dags igen. Han kunde höra att misshandel pågick och ringde på dörren.
När mannen öppnade gav Lasse Neij denne en synnerligen kraftig käftsmäll, varefter han avlägsnade sig. Säkert sade han dessförinnan och kanske efteråt något mycket varnande till den berusade mannen. Möjligen har den gode Lasse Neij rätt när han säger i intervjun att någon misshandel från den makens sida av hustrun därefter inte förekom.
I vart fall är det ju ett slående exempel på effektiv rättsskipning. Åtal, rättegång, dom och exekution i ett slag så att säga… Naturligtvis dock inte helt invändningsfritt ur bland annat rättssäkerhetssynvinkel.
Om detta och Lasse Neijs och tjänstehunden Jax jakt på rysk grodman i blekingeskärgården m m kan man läsa i den artikeln, som man får fram om man googlar på till exempel ”Supersnuten i Blekinge pensionär idag”. (Supersnuten ifråga driver nu en schäferkennel i Torneryd utanför Ronneby.)
En annan polisman jag hade en del med att göra var Olle Erwing. Han var en ståtlig karl och åtnjöt stor respekt bland ”buset” i Karlskrona inte bara för sina kroppskrafter utan även för sitt sätt att vara. Han kunde handskas med folk helt enkelt! Han kände sina Pappenheimare och visste var han hade dem – också rent geografiskt.
När jag i slutet på 1980-talet då och då hamnade i den situationen att en tilltalad uteblev från huvudförhandlingen kunde jag från domarbordet ringa Olle Erwing och försynt påtala att till exempel Kalle med hakan inte inställt sig. Inom en kvart kunde då Olle mången gång inställa sig på rådhuset med den tilltalade i sitt följe.
Något protokoll upprättade jag aldrig över dessa ”hämtningsbeslut”, som det ju formellt handlade om. Det gladde mig lite extra att en sådan effektivitet i hanteringen kunde uppnås utan formaliteter. JO skulle nog inte ha delat denna min glädje.
Min håg stod till att hantera rättsskipningen praktiskt och under mina fem år som tingsfiskal i den lilla Ronneby tingsrätt på 1970-talet tog det sig en del uttryck.
Utanför tingsrättsbyggnaden fanns och finns ett kuperat parkområde, Snäckebacken. Där brukade ”buset” ofta uppehålla sig i diverse grupper, något beroende på att Systembolaget i staden dåförtiden hade sin butik strax intill.
Inte sällan gjorde delar av detta klientel sina visiter vid huvudförhandlingar – även om de inte kallats till dessa.
Vid något tillfälle vände jag så att säga på steken och avlade ett besök en sommardag i en sådan grupp mitt i någon slags pick-nick, där förtäringen inte direkt bestod av rött vin och pimpinella – snarare handlade det väl om brännvin och möjligen någon flaska Marinella, som ju har ett högt så kallat APK-värde.
Mitt ärende var då att delge en av medlemmarna i den gruppen stämning med kallelse till en huvudförhandling dagen efter. Stämningsmannen hade inte fått tag i honom och hindersbevis hade inkommit samma dag. Fler var kallade i samma mål och den bristande delgivningen skulle få till följd att förhandlingen måste inställas.
Jag genomförde delgivningen och vederbörande skrev i pur förvåning till och med på delgivningskvittot med en penna jag tillhandahöll, men ganska omgående fick jag klart för mig att mitt inklampande i denna deras pick-nickidyll inte sågs med blida ögon. Jag avlägsnade mig därför. Huvudförhandlingen nästa dag kunde genomföras.
Vid ett annat tillfälle kom några av medlemmarna i en sådan där pick-nickgrupp på besök vid en huvudförhandling såsom åhörare. De var mycket påverkade och störde ordningen i rättssalen i sådan mån att jag beordrade dem att lämna salen. Det gjorde de inte och den fick avbrytas. I pausen ringde jag till polisstationen.
När huvudförhandlingen strax efteråt påropades på nytt upprepades det hela, som jag anat, och de tre åhörarna flabbade rått åt min order om att de skulle lämna salen. Nu kom – väl tajmat – emellertid ordningsmakten in i rättssalen i skepnad av, vill jag minnas, t f polismästaren Styrbjörn Bjarke i full uniform (fan vet om han inte bar sabel också) åtföljd av två polismän och flabbet avtog när jag pekade med hela handen och förklarade de tre åhörarna häktade. Han, han och han!
Beslutet effektuerades och huvudförhandlingen kunde sedan genomföras.
Så fort förhandlingen klubbats av ringde jag polisen igen och förklarade att häktningsbesluten hävdes med omedelbar verkan. Vakthavande befäl svarade att man behöll de gripna en stund till – det fanns en del annat att prata med dem om, sa han. Må så vara, sa jag, men häktningsbesluten är hävda.
Denna episod fick jag dessvärre naturligtvis protokollföra – det fick bli en del av protokollet från den huvudförhandlingen. Styrbjörn Bjarke hamnade sedermera lite vid sidan den polisiära banan och fick en chefstjänst inom Kustbevakningen, till och från vilken arbetsplats han brukade pendla medelst en kajak.
Jahau – som det heter i Blekinge… Sådana här reflektioner kan ju uppfattas som helt ointressanta hågkomster från en gammel bydomare – rolig gubbe till nöds, men utan kontakt med det moderna samhället.Emellertid vill jag åter dra en lans för min gamla käpphäst: Rättsskipning lämpar sig inte alltid för stordrift.
Jag har alltid salvelsefullt predikat för ”mina” notarier att de ska vara ödmjuka inför sin domaruppgift och aldrig glömma att det är människor de hanterar. Förhoppningsvis har de tagit detta till sina hjärtan.
