KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Tron- och till och med trosavsägelse samt avsägelse av bostadsrätt har man understundom hört talas om, men det är ju ovanliga begrepp. Betydelsen är då att man avstår från något. Domsavsägelse innebär alls icke att man ger tusan i att döma – istället handlar det om att domen avkunnas muntligen som en avslutning på rättegången.
I Norge talar man om ”domsavsigelse” och googlar man på det ordet får man upp en hel del. Man kan till exempel via You Tube avlyssna lagmannen Erik Solem, som den 10 september 1945 avkunnade Eidsivating Lagmannsretts dom mot Vidkun Quisling där denne dömdes till döden. Överhuvudtaget tycks man ta lite allvarligare på ett muntligt avkunnande av dom i Norge än vi under senare år gjort i Sverige.
Långt tillbaka var naturligtvis det muntliga avkunnandet det normala avslutet på en rättegång och även i 1734 års lag förutsatte man uppenbarligen ett sådant. Domareden i 4 kap 11 § rättegångsbalken innehåller ju alltjämt att en domare icke får uppenbara dem som till rätta gå eller andra de rättens rådslag rätten inom stängda dörrar håller, vare sig förr än domen avsäges eller sedan.
Någon rest av detta finns kvar i Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I 30 § stadgas att i ungdomsmål ska domen avkunnas muntligt om inte synnerligt hinder möter. Det kan ju vara så att i till exempel ett klottermål med flera ungdomar inblandade finns ett större antal skadeståndskrav. Kanske har ungdomarna klottrat i olika konstellationer och då blir skadeståndsfrågorna svåra att snabbt pussla ihop.
Jag har i några sådana fall helt utan laga stöd avkunnat dom i skuld- o påföljdsfrågorna och sedan sagt: ”Skadestånd ska ni också betala, men med vilka belopp får ni läsa i den skriftliga domen, som ni får om en vecka.” Praktisk juridik måhända, men som sagt olagligt.
Man kan i en sådan här situation naturligtvis kalla till fortsatt huvudförhandling bara för doms avkunnande men dels kan det vara svårt att få ihop en dag då åklagare, domstol och advokater kan, dels finns ju risken att en eller flera av ungdomarna då underlåter att inställa sig. Att förordna om polishämtning för närvaro vid sammanträde för doms avkunnande ställer jag mig tveksam till. Slutligen kostar ju den lösningen en hel del pengar i extra ersättning till nämndemän, advokater etc.
Nå, vad ska då det muntliga avkunnandet av en dom innehålla? Som jag uppfattat det innebär stadgandet i 30 § Lul inte bara att man ska redogöra för domslut och domskäl, det vill säga man förklarar vad som är bevisat i målet, utan bör domaren därtill foga några allvarsord!
Min mening är att en muntligt avkunnad dom i brottmål – alltså inte bara i ungdomsmål – mycket väl kan innefatta en del personliga ”ord på vägen”. När skyddstillsyn med behandlingsplan valts som påföljd har jag till exempel mången gång i slutet av sådant domsavkunnande tittat den dömde djupt i ögonen och förklarat att ”sitta på kåken” kan vem som helst göra men du får nu möjlighet att komma ur ditt missbruk genom en behandling och den kräver betydligt mer av dig!”
Lika ofta har jag avslutningsvis varmt och uppriktigt önskat vederbörande lycka till! En sådan ”personlig touche” har alls icke för mig framstått som onaturlig eller löjlig i sammanhanget – det är ju människor man hanterar.
Min enkla kolartro är att ett muntligt avkunnande av dom i framför allt brottmål kan vara mycket viktigt för den enskilde.
Emellertid vill jag också något beröra de vanskligheter, som ligger i att dom ges både i skriftlig o muntlig form i ett mål. Själva domslutet är förhoppningsvis identiskt – men hur är det med domskälen?
Man ska ju, när man överklagar en dom, ange i vilket avseende man menar att domskälen är oriktiga. Om nu uppgifterna skiljer sig åt – vad är det som gäller?
Det kan för övrigt vara så illa att någon domare lämnat uppgifter till exempel i någon blogg om något avgörande hen beslutat om eller kanske uttalat sig i tidningar eller så. Då tillkommer ju att domskäl kan återfinnas på flera olika ställen samt därtill risken för missuppfattningar från journalisten etc…
Härtill kommer att nämndemän, vilka deltagit såsom domare i något uppmärksammat brottmål, kan ha uttalat sig på diverse sociala medier med ytterligare ”domskäl” och det till och med anonymt. Denna tekniska utveckling på informationssidan torde nock medföra att den skriftliga domen måste tillmätas allt större betydelse.
Om domskrivning i brottmål har jag skrivit i en tidigare krönika för nu nästan två år sedan. Något häcklade jag då – utan namns nämnande – en och annan domare, som valt att fatta sig kort i domskälen. Flera domare var mot senare delen av förra seklet säkert väl kända i hovrätten och annorstädes för sina lakoniska domskäl. De har förvisso fått efterföljare och under senare år har JO reagerat med diverse pekpinnar som följd.
Först efter en inspektion på förvaltningsrätten i Linköping (se härom artikel i Dagens Juridik 2014-05-28) och sedan efter en inspektion på Blekinge tingsrätt i medio november 2014, vilken blan annat utmynnat i två beslut om kritik mot rådmän för att de i den skriftliga domen anses inte ha uppfyllt lagens krav på vad en dom ska innehålla (JO beslut 2015-09-15, Dnr 380 och 381-2015.) Det sistnämnda beslutet berördes i en artikel i Dagens Juridik 2015-09-21.
Principiellt är jag helt ense med JO – i en brottmålsdom ska man naturligtvis förklara för parterna på ett begripligt sätt varför man dömt som man gjort! Men jag måste erkänna att jag på senare år kommit att något haja till inför JO:s kritik i en del fall. Det framstår för mig såsom att JO i någon liten mån tenderar att närma sig mer eller mindre delikata bedömningsfrågor vilka jag i min enfald trodde vara förbehållna den enskilda domaren.
Om man efter en huvudförhandling med hyggligt god stämning i rättssalen och dito kontakt mellan domare och de till rätten komna parterna avkunnar en (förhoppningsvis salomonisk) dom i parternas närvaro och därvid kanske till och med för ett avslutande samtal med parterna framstår det som ganska onödigt att i detalj behöva penetrera samma material i en skriftlig dom efterpå. Om domen inte överklagas skriver man ju då närmast för ”råttorna i arkivet” och kanske för någon framtida till äventyrs grävande människa, såsom till exempel JO.
I det fall Dagens Juridik tog upp hade uppenbarligen dom avkunnats muntligen efter genomförd huvudförhandling. Visserligen hade inte den tilltalade varit närvarande vid huvudförhandlingen men hennes försvarare hade varit det och alltså kunnat vidarebefordra information om innehållet i den avkunnade domen. Man kan tycka att JO:s kritik i det fallet ter sig som något överdriven.
I det andra fallet avkunnades ingen muntlig dom och då borde naturligtvis den skriftliga domen ha varit mera klargörande. Dock – eftersom den skrivna domen nutilldags fått en närmast helt ”avgörande” roll är jag nog beredd att böja mig och tillstå att JO:s kritik i båda dessa fall är befogad.
Jag upprepar till slut vad jag skrev i den tidigare nämnda krönikan i denna tidning:
”Mitt råd till blivande domare måste bli: Skriv klart och tydligt och tänk på vilka, som berörs av domen. Var medveten om att just dessa personer måste kunna förstå det du skriver. Raljera inte i domskälen och var försiktig med pekpinnar. Respekt för dina medmänniskor och ödmjukhet inför din domarsyssla bör prägla även det du skriver i domarna!”
