KRÖNIKA – av advokaterna Sten Bauer och Johan Zetterström , Baker & McKenzie Advokatbyrå
Off with her head! Citatet kommer från Alice i Underlandet men kunde lika gärna ha fällts i ett svenskt styrelserum. Det är många huvuden som har rullat inom svenskt näringsliv på sistone. Det stora antalet VD-byten har beskrivits som ovanligt både ur ett historiskt och internationellt perspektiv (SvD 18 augusti 2016).
Att VD och andra toppchefer med tiden får kliva ned från sina tjänster är i och för sig ingenting anmärkningsvärt. Tvärtom, det är ofrånkomligt.
Nytt för Sverige är däremot det hastiga och bryska sätt som många av personerna fått lämna sin poster. Många gånger får personen gå på dagen och ofta med hårda offentliga omdömen om bristande duglighet.
Sverige arbetar hårt med att skapa ett bättre klimat för anställda och Arbetsmiljöverket har precis kommit med nya föreskrifter för ett hållbart arbetsliv. Trenden verkar inte gälla den absoluta toppen. Där ökar istället snålblåsten. Rent arbetsrättsligt är det måhända inte så mycket att orda om men utvecklingen framstår ändå som mindre lyckad.
Den omilda behandlingen vid uppsägning av VD har förklarats med att den ökade transparansen i svenska bolag gör det svårt att inte vara helt öppen med de bakomliggande skälen till VD:s avgång (DI 18 augusti 2016).
Vidare sägs det att det finns ett signalvärde i att visa handlingskraft gentemot marknad, kunder och anställda. Äldre tiders bruk med en mjukare approach beskrivs som parodiskt då alla ändå kunde utläsa av årsredovisningen om det utgått ett avgångsvederlag och att VD i så fall inte valt att sluta självmant, oavsett vad som sagts tidigare.
Nog ligger det något i det. Men det förklarar fortfarande inte varför VD:s avgång måste ske under närmast förnedrande omständigheter och under så avskedsliknande former. Ett abrupt avslut där personen får gå på dagen gör det i princip omöjligt med en vettig överlämning.
Det är svårt att föreställa sig att det inte leder till störningar i verksamheten när en hög chef plötsligt försvinner. Ingenting hinner lämnas över och ibland kanske det inte ens finns någon lämplig person på plats att ta vid.
Därtill kommer frågan om varför det är nödvändigt att spika upp personen på skampålen? Styrelsen har ju trots allt anställt personen en gång i tiden och de har verkat tillsammans för bolagets bästa. Många gånger har relationen varat i många år och inneburit både goda och dåliga stunder.
Att separationen sker med hårdhandskarna när det inte är påkallat säger nästan lika mycket om styrelsen som uppsägningen gör om den VD som behöver bytas ut. Omständigheten att personen sannolikt landar på fötterna rent ekonomiskt ursäktar inte heller vad som helst.
Onekligen händer det att även företagsledare begår dumheter och att det i dessa fall är motiverat med omedelbar avgång, likt ett avsked. Är det inte bättre att bara använda omedelbar avgång i de undantagsfall när det verkligen är befogat?
Tidigare har beskeden varit mjukare och överlämningen mer välordnad. Att med viss framförhållning och i neutrala ordalag beskriva separationen som grundad i ”parternas olika syn på den framtida driften av bolaget” har trots allt de fördelarna att successionen kan skötas under ordnade former och att den låter båda parter lämna relationen med huvudet högt.
Marknaden, kunder och anställda förstår sannolikt ändå att det var bolagets beslut.
Det är klart att bolagets agerande sänder en signal. Frågan är bara vilken signal det sänder; till marknaden, de övriga anställda men framförallt till de potentiella VD-kandidaterna? Företagsledningen förväntas föregå med gott exempel.
Om bolaget utan att ha efterträdare på plats kan sparka de högsta cheferna på dagen till tonerna av offentlig förnedring, vad säger det om bolagets värderingar? Det finns anledning för svenska styrelser att tänka sig för en extra gång innan de hoppar på den här trenden.
Skribenterna arbetar som advokater på arbetsrättsgruppen på Baker & McKenzie Advokatbyrå – som regelbundet skriver om arbetsrätt i Dagens Juridik.
