KRÖNIKA: ”Stäng kranarna, vi har allt att vinna!”

KRÖNIKA – Louise Brown, antikorruptionsexpert på FCG

”Jag orkar inte längre!”

Väninnan med lång bakgrund inom internrevision skickar mig ytterligare klipp ur veckans medielöp med avslöjanden om korruption och bidragsfusk. Versalerna i meddelandet följs av ”inga kontroller och ingen uppföljning har gjorts alls. Vad håller de på med!?”

Om det fortfarande är så att vi i Sverige har svårt att förstå vad korruption är men samtidigt har uppfattningen att den knappt finns, så läs gärna den nyligen utgivna ”Korruption, intressekonflikter, maktmissbruk och maktfullkomlighet”, av Claes Sandgren, tidigare professor i civilrätt. Sandgren förklara att det är risken för korruption som är grund för lagföring. Av detta torde ämnet få de flesta på tå. 

Högst summariskt, dock, tycks frikännande vara regel snarare än undantag på grund av svårigheten att föra i bevis. Enligt Transparency Internationals senaste rapport ”Exporting corruption”, tappar Sverige en placering eftersom det framför allt under rapportperioden inte har registrerats några lagakraftvunna fällande domar.

En lösning som Sandgren föreslår, och som jag håller med om, vore att göra inte bara individer utan också företag straffrättsligt ansvariga. Det skulle underlätta mer om åklagare fick rätt att förhandla med företag om sanktioner på grund av misstänkt mutbrott. 

Den nya regeringen har föreslagit ett återinförande av tjänstemannaansvaret. Vissa argumenterar att det inte behövs, då det skulle verka kontraproduktivt. Personal kan blir skrämd av ansvarsutkrävande. Det kan försvåra yrkesutövande. Jag håller inte med. Samtidigt noterar jag att den organiserade brottsligheten är på alla politikers läppar, men ingen pratar om just korruption. Då har man inte förstått hur korruptionen fungerar. 

Men vänta nu, då är det väl inget problem? Sverige rankar ju som fjärde minst korrupta land i världen enligt Transparency Internationals Corruptions Perceptions Index. Kanske bristen på kunskap kombinerat med förnekelse kan förklara vår ranking. Vad skulle resultatet bli av en alternativ undersökning? I samband med en utbildning för ett hundratal kommunala tjänstemän inom ramen för satsningen Municipal, ställdes frågan vid kickoff hur många som erbjudits muta. 25 procent svarade ja. Vid utbildningens slut, ställdes frågan igen. 61 procent svarade ja. Återigen, med tanke på vår ranking, så tyder detta på två saker. Dels att man egentligen inte vet vad det handlar om, dels att upplevelsen att korruption inte finns därmed är ologisk.

Veckans exempel vittnar om ett faktiskt läge: 225 miljoner kronor till läxhjälpsorganisationer kontrollerade av enskilda familjer och direkt jäviga förhållanden till politiska beslutsfattare. Miljonerna har gått till resor, bilar och kostymer. 50 procent av de granskade organisationerna blev återbetalningsskyldiga.

Men all självreglering då, hjälper inte det? Vi har branschöverenskommelser och etiska råd inom en rad samhällskritiska professioner, från läkare till byggbransch, advokater, och företag som lyder under Finansinspektionen, samt intet att förglömma den nationella handlingsplanen mot korruption som lanserades för snart två år sedan. Som värdegrundsmästare av rang, har Sverige ett visst utbud av icke bindande men normerande regelverk. Generellt med utgångspunkt i egendeklarationer men utan sanktioner för överträdelser. Ofta handlar initiativen om utbildning för att öka förståelsen för vad korruption är. 

Givet detta, skulle man gärna vilja tro att det är slut med naiviteten och okunnigheten kring korruptionsproblematiken. 

I ett samtal med en internationell penningtvättsexpert om ett svenskt eller skandinaviskt förhållningssätt, fick jag ett tankeväckande perspektiv. Vi är inte alls naiva. Snarare handlar det om förnekelse och brist på integritet. Enligt experten som jobbat i Sverige, EU och Mellanöstern skulle vårt dilemma vara att inte skulle finnas en intention att vilja se verkligheten. Compliance-funktionen vill inte rapportera ett mindre bra läge. Information som når VD och styrelse slätar över. Negativa nyheter skulle också betyda behov att göra mer och bättre på området.

Så länge som vår egen attityd begränsas till att korruption möjligen kan handla om bjudningar och hockeybiljetter så är det långt kvar att gå. Det är att förminska frågan som i sig är farlig. Föreställ dig en riskanalys där resultatet blir att man bara man tackar nej till bjudningar är man ’home safe’ vad gäller korruption. 

En ny forskningsrapport från University of California och University of Amsterdam pekar också på att policyer såsom de ofta är utformade inte spelar någon roll. Utifrån tester på 1235 anställda vid internationella tech-bolag, visar forskarnas resultat att ingen av de typer av policyer som presenterades förbättrade regelkunskapen eller minskade korrupt beteende jämfört med kontrollgrupper som inte tagit del av policyerna. Istället hittade man robusta bevis som indikerar att människor skapar sin övertygelse vad gäller företagsregler och korrupt agerande baserat på vad de anser vara social praxis och norm.

Jag har tidigare skrivit om kostnaderna för korruptionen. Jag skickar med följande inom parentes (Ericssons mutor till IS, sänkte aktiekursen med 25 procent och börsvärdet med 80 miljarder kronor). Och på hemmaplan: Mutan på Allra på > 50 miljoner, Vårdexpressen kostade Skånes skattebetalare >800 miljoner, eller fejkade bolåneansökningar på >100 miljoner, plus nu läxhjälpen. 

Det finns inga quick fixes. Det handlar om integritet, ledarskap och kultur. Sannolikt är att många policyer (och kommittéerna och överenskommelserna) inte speglar behov eller faktiska risker. Det behövs verklighetsförankrad riskförståelse, ton från toppen där högsta ledningen kommunicerar och agerar på ett sätt som skickar rätt signaler, och, ett arbete med systematisk uppföljning och kontroll i verksamheten. Det faktiska arbetet skapar en kultur över tid. 

Ska vi ta korruption seriöst, krävs också ett seriöst agerande. Vi måste också förstå att korruption är intimt förknippat med bedrägerier, penningtvätt och arbetslivskriminalitet.

Jag önskar innerligt att Sverige vaknar nu. Dels för att min väninnna inte ska skicka fler sms i versaler och få hjärtinfarkt, dels för att mina barn ska ska växa upp i ett Sverige som faktiskt lever upp till myten om korruptionsfrihet. Visst kan jag förstå att folk blir skrämda av ansvar och kontroll. Men alternativen är mer skrämmande.