Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA: “Ring på klockan om barnet kommer”

Nyheter
Publicerad: 2020-11-13 11:07

KRÖNIKA – av Ida Kjos, chefsjurist och initiativtagare till #medvilkenrätt, aktiv för jämställdhet via sociala medier samt styrelseledamot i Dopingkommissionen.

Att föda ett barn är en av de största fysiska och psykiska påfrestningarna en människa genomlever. Det är svårt att likna vid något annat. Som födande är kvinnan ofta utsatt och exponerad – utelämnad till vården. Många kvinnor känner en rädsla och oro inför att föda barn. En stress över att kanske inte få den hjälp de har rätt till och behöver eller i värsta fall, när det väl är dags, att förlossningsavdelningen ska vara full och de riskerar att inte få någon vård alls.

Sveriges barnmorskor och födande kvinnor har de senaste åren rapporterat nästan årligen om krisen inom förlossningsvården. För barnmorskornas del om underbemanningen, platsbristen och de ohållbara arbetsvillkoren. De födande kvinnorna om brist på förlossningsplatser, för låg närvaro av barnmorskor och traumatiska upplevelser till följd av den bristande vården. Många av dessa berättelser har samlats under #bbkrisen. Senast i juni 2020 gick 102 barnmorskor ihop i ett upprop på Aftonbladet debatt där de skrev att de har fått nog av personalbristen inom förlossningsvården. De vädjade om tillskjutande av resurser.

Barnmorskorna poängterade att patientsäkerheten äventyras och att de inte hinner med att ta hand om alla födande kvinnor på ett tryggt och medicinskt säkert sätt. De uttryckte stor oro för att kvinnan som ska föda kanske inte kommer att få smärtlindring och kan behöva föda utan barnmorska på grund av resursbrist. Barnmorska och docent vid Sahlgrenska akademin Göteborg, Helena Lindgren, menade redan 2014 att de mänskliga rättigheterna åsidosätts i Sverige genom rådande förlossningsvård.

Som höggravid under sommaren var jag själv högst medveten om att risken fanns att hamna mitt i detta inferno. Och mycket riktigt, så blev det. Klockan var 22.30 när jag ringde in till förlossningen en kväll i juli. Jag hade gått tolv dagar över tiden med mitt andra barn. Värkarna var nu så intensiva att det var svårt att behålla lugnet. Jag bad om pauser för att andas genom värkarna och den vänliga barnmorskan dröjde sig kvar i luren. “Kan du stanna hemma lite till tror du? Det är fullt i hela Stockholm”, sa hon. Jag svarade att det kanske jag kunde men att det kändes som det inte var så långt kvar. Jag behövde ta ytterligare en paus i samtalet och tillslut sa hon “ Ni behöver nog komma in nu, du har så pass täta värkar”.

Min man kör så fort och säkert han kan till sjukhuset. För mig är bilfärden som i en dimma. Väl inne på förlossningen tas jag emot med rullstol, värkarna kommer så tätt att det är svårt att ta sig fram gåendes. Jag rullas in i undersökningsrummet för att där få konstaterat att värkarbetet är långt gånget och bebisen är på väg inom kort. Det meddelas återigen att det är fullt så vi kommer att få föda i samma rum som jag undersökts. Det finns en gynstol med brits för mig att sitta på. Jag frågar om det är möjligt att få lustgas. “Det finns tyvärr inte här inne men jag ska se vad vi kan göra”, säger sköterskan vänligt. Stressen och pressen är påtaglig på förlossningsenheten den kvällen. Förlossningsbrevet och mina önskemål om vård hade de inte hunnit ta del av. De sköterskor eller barnmorskor som kommer in är endast kvar en kort stund för att sedan springa vidare. Vi lämnas ensamma majoriteten av tiden.

Det saknas fullgod utrustning i rummet för att på ett tillförlitligt sätt mäta barnets puls. Mätaren visar flertalet gånger på skrämmande låga siffror. Min man ringer på klockan och personalen förklarar att mätaren tyvärr inte fungerar som den ska. Han lämnas med orden “ring på klockan om barnet kommer”. Jag har fått lustgas och helt gått in i mig själv och mitt värkarbete. Vi ringer snabbt på klockan då jag känner att jag måste få börja krysta. Kroppen skriker att det är dags nu. Barnmorskan kommer in och undersöker mig och säger att “ja nu kommer barnet, jag behöver gå iväg och meddela att jag blir kvar hos er”. Hon försvinner ut ur rummet och vi lämnas återigen ensamma. Tiden går och jag frågar min man om hon inte skulle komma tillbaka. Det har gått 20 minuter sedan hon lämnade oss och det känns fysiskt omöjligt att fortsätta hålla emot. Vi ringer på klockan igen. Barnmorskan kommer tillbaka – äntligen – och tillåter mig att börja krysta. Bara ett fåtal minuter senare kommer min son. Vikt och längd tas först morgonen därpå, det hinns inte mitt under den stressade natten.

Vi hade tur. Allt gick bra för oss. Jag var andragångsföderska och min man var trygg i sin roll. Inga komplikationer uppstod och vårt barn var friskt. Trots det lämnas vi med en tudelat känsla. “Tänk om.” För det finns många i Sverige som inte haft lika tur.

Vi har det senaste åren fått läsa om traumatiska förlossningar som slutat med båda avlidna och livslångt allvarligt förlossningsskadade barn och kvinnor. Även om de mest allvarliga fallen till antalet är få, hör vi om flera som bär på trauman. Som är skräckslagna inför att föda och (av uppenbara skäl) är oroliga för den rådande situationen. Vi hoppas att just vi ska falla inom kategorin av de som har “tur”, men vi förbereder oss på att inget kan gå som planerat. Detta är inte värdig vård i ett av världens mest utvecklade länder år 2020. Det är genant och under all kritik.

Det är många modiga kvinnor som genom åren skrikit sig hesa för rätten till tillförlitlig förlossningsvård och bättre villkor. Det har tillskjutits medel, absolut, men inte i närheten av det som behövts. Kvinnovård måste prioriteras och kvinnovård måste få kosta. Vi är ju trots allt bärare av mänskligheten. Och det synes som att beslutfattarna har börjat lyssna.

Den 20 september i år offentliggjordes att Regeringen, Liberalerna och Centerpartiet avsätter ytterligare en halv miljard kronor till förlossningsvården nästa år. Det innebär att satsningen ökar från 1 miljard i år till 1,5 miljarder 2021. Man räknar med att avsätta 500 miljoner extra även för 2022. Det återstår att se om det är tillräckligt för att säkerställa en trygg förlossning för alla föderskor. Om det kan ge barnmorskan de villkor samt den status och inkomst hen förtjänar – en fullkomligt oumbärlig yrkesgrupp som samhället inte har råd att förlora. Och slutligen, om det kan ge oss mer än “tur”.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se