KRÖNIKA – av Joel Sebastian Nilsson, advokat och delägare på byrån Nilsson & Hobeich i Barcelona. Medlem av Barcelonas advokatsamfund sedan 2010.
I samband med påskveckan frigavs som vanligt en fånge i Malaga, i enlighet med en långvarig tradition som sträcker sig tillbaka till 1756. Fången väljs ut i en överenskommelse mellan de styrande politikerna, kriminalvården och det religiösa brödraskapet ”el rico”. Det är vanligtvis en fånge som dömts för ett mindre brott, visat gott uppförande och redan avtjänat större delen av sitt straff.
En annan som frigavs i samband med påsk var den tidigare fotbollsstjärnan Dani Álves som släpptes fri från häktet i väntan på att överklagan ska avgöras i hovrätten.
Dani Alves dömdes för sexuella övergrepp till fyra och ett halvt års fängelse, 150.000 euro i skadestånd samt besöksförbud i enlighet med den nya samtyckeslagen som jag skrivit om här tidigare.
Domen är väldigt välskriven och pedagogisk i sin genomgång av lagrum, händelseförlopp och bevistolkning, samt genomgång av rekvisit för att kunna utfärda en fällande dom.
Domstolen anser att handlingen penetration med användning av våld uppfyller kraven för sexuellt övergrepp utan samtycke och att det inte är nödvändigt att det uppstår fysiska skador eller att offret gör ”heroiskt motstånd”. Värt att nämna i just detta fall är att det fanns det skador på offret som tydligt visar på användning av våld och att den åtalande inte förnekat penetration.
Vidare konstaterar domstolen att samtycket när som helst kan återkallas samt att det ska ges ett samtycke för varje delmoment. Att hon, enligt Alves advokat, dansat på ett ”flirtigt sätt” innebär inte samtycke till vaginal penetration. Gällande offrets trovärdighet konstaterar domstolen att vissa uttalandet inte överensstämmer med de bevis som presenterats, men att det samtidigt inte föreligger några skäl eller motiv för att inte tro på henne. Domstolen tillägger ”av allt det som offret har berättat, från sjukintyg som lämnats in, från psykologiska och psykiatriska rapporter, drar vi slutsatsen att anmälan, vid första anblicken, skulle ge offret fler problem än fördelar”.
Domstolen understryker även att i sexuella övergrepp finns ingen sanningspresumtion hos offret, eller någon rättslig grund för att hennes vittnesmål skulle väga tyngre än den åtalades. I detta avseende har de senaste lagändringarna inom området för brott mot sexuell frihet inte ändrat värderingskriterierna för bevisning. Det ges inget företräde åt målsägandens utsaga över den åtalades, och det är fortfarande åklagaren som måste bevisa brottet.
Vad gäller den åtalade och hans version av händelserna, fastslår domstolen att i och med att den åtalade inte har någon skyldighet att uttala sig så ska inte bristande trovärdighet, motstridiga uttalanden eller att hans berättelse inte överensstämmer med vad som faktiskt har hänt inte ligga honom till last i bedömningen.
Alves släpptes alltså mot en borgen på 1 miljon euro, han fick både sitt spanska och sitt brasilianska pass indraget samt måste anmäla sig hos domstolen varje fredag. Beslutet att frige honom i väntan på dom från hovrätten har mötts av stora protester med innebörden att domen tycks visa att man har rätt att våldta någon ifall man är rik.
Domstolen anser dock inte att det föreligger någon risk för att han ska fly landet och därför saknas skäl för häktning innan domen är fastställd. Det som är olyckligt för alla inblandade parter – oaktad utgång – är att domen för överklagan med största sannolikhet kommer att meddelas först om 18 – 24 månader.
Även om tidsfristerna för domstolsprocesser är alldeles för långa i Spanien anser jag att domstolarna överlag har hög kompetens inom sexualbrott och att de utvecklas i takt med samhället. Trots att samtyckeslagen inte ändrar något juridiskt (då det fortfarande är åklagaren som har skyldigheten att bevisa brottet) är det en viktig politisk signal och ett stort steg framåt för jämlikheten.
