KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Av olika skäl minns man en och annan udda domare i Sverige. En av de sista häradshövdingarna i landet, Lars Ålund, basade på slutet av sin karriär för Varbergs tingsrätt (1976-86). Han var tidigare under några år i början på 1970-talet chef för domstolen i Simrishamn. Dessförinnan hade han (1956-57) tillbringat en sejour i Etiopiens högsta domstol i Addis Abeba, där han förmodligen varit med om att utmäta ett och annat dödsstraff.
Efter att på 1960-talet ha blivit utnämnd till häradshövding i någon norrländsk domsaga flyttade han så söderut. Till skillnad från de flesta andra domstolschefer behöll han genom åren titeln häradshövding och jag menar att han bar den med heder. Han var född i augusti 1918 och avled i slutet av samma månad 2012, nyss fyllda 94 år.
Bakåtsträvare kunde man nock kalla honom, men alla upplevde det inte som något negativt – han var ju ett ”attiskt salt” i domstolsvärlden på den tiden (vi talar här alltså om 1970-talet och början av 1980-talet då jag fortfarande var en ganska så ung domare). Jag vill minnas att Lars Ålund i domstolsverkets barndom, på förfrågan om vad han som ansvarig domstolschef hade uträttat för jämställdheten på arbetsplatsen, frankt svarade att han hade låtit ta bort skyltarna på toalettdörrarna med symboler för olika könstillhörighet.
I Simrishamn hände det denne excentriske domare att någon delinkvent blev förbannad på honom i samband med ett domsavkunnande och for ut i smädelser. Ålund dömde honom särskilt för detta beteende och antecknade efteråt i ett protokoll att N N högt uttalat ”det han skete såväl i tingsrättens domar som i dess ordförande – något man väl må tänka men icke i rättssalen högt utsäga. NN som därtill vid sin sorti hårt igenslagit tingsrättens dörr döms därför till böter för denna rättegångsförseelse.
Följande officiella epistel avlät han från sin position som häradshövding och lagman i Varbergs tingsrätt den 27 oktober 1978 till Domstolsverket. Det är förvisso över 35 år sedan, men jag menar att den inbyggda satiren väl kan äga sin giltighet än i dag. Från diverse myndigheter utgår ibland ukaser av mindre välövervägt slag. Då kan som motvikt behövas just ett attiskt salt, och nedan återgivet brev innehåller en försvarlig tillsats av sådan krydda:
”Hej! Tack ska du ha för ditt brev! Det var hyggligt att skriva så trevligt till en enkel domstolsjobbare. Och så ledig stil du har. Kommer sånt av sig själv eller är det bottenskolans välsignelser som slår igenom? Eller har du kanske haft hearings med Ove? Ja, du vet han som förr varit både jurist och ishockeybas och som vill att man ska skriva som man talar.
Jag blev alltså väldigt glad liksom, då du skrev att jag skulle finna in mej till en chefskonferens (jag hoppas jag stava rätt men jag skrev av från ditt brev). Och i Jönköping också, som dom säjer är så trevligt. Det var bussigt att ordna hotellrum åt mig också. Det hade jag säkert inte kunnat klara själv. I vart fall skulle jag säkert aldrig ha kommit att tänka på Konsumhotellet Portalen. Jättebussigt alltså!!
Men du förstår, jag kan liksom inte komma va, så jag kan inte vända an hotellrummet heller. Jag har så väldigt mycket att göra alltså med mina mål och sånt. Dessutom hjälper jag dom andra domstolsjobbarna här i ett stort mål med tresits som man säjer. Och det där målet tillsammans med mina egna brottmål med häktade och sånt gör att jag inte kan komma ifrån just då. Det tycker jag är väldigt tråkigt, för det hade liksom varit livat att träffa dej och dom andra grabbarna. Det hade varit särskilt skojigt att på torsdagen 781123 sitta mellan klockan 0830 och 2100 med korta uppehåll för käk.
Förresten kom jag att tänka på att hovrätten har en hearing (herring?) om rättegångskostnader just 781123 så jag skulle inte ha kunnat komma till Jönköping i alla fall.
Men tack ska du ha i alla fall. Hoppas du förstår vad jag skrivit och med detta vill föra an. Har försökt passa an min stil till domstolsverkets önskemål.
Hälsa Mats och dom andra grabbarna och tjejerna.
Tjänare!”
Ja, som kommentar till det brevet kan ju sägas det att den ”Mats” som Lars Ålund refererar till hette Börjesson i efternamn och var 1976-86 generaldirektör för det då ganska unga domstolsverket, vilket dessförinnan en tid kallats Domstolarnas Organisationsnämnd – DON.
Tillkomsten av en sådan myndighet, där regeringsmakten liksom kunde tänkas ”tafsa” på domstolarnas och domarnas självständighet, framstod ju på 1970-talet som ett mycket allvarligt hot i sådant hänseende och många i domstolarna blev mycket vredgade över den uppsjö av enkäter m m, vilka domstolsverket efter hand kräktes ur sig med adress till domstolarna.
Lagmannen Fredrik Rekke i Växjö – även han en stridbar domstolschef – skrev till exempel i något officiellt sammanhang trött att han tog sig en sup till maten varje dag det inte kommit något brev från domstolsverket till hans domstol. Mats Börjesson replikerade i samma anda med att domstolsverket – om icke annat – i allt fall syntes ha kunnat medverka till att förhindra att Fredrik Rekke blev alkoholist…
Den man som i detta sammanhanget heter Ove hette Rainer i efternamn och i ett par år beklädde han posten som justitieminister.
I hänseende till att det är adventstider kan kanske följande tjäna som avslutning på denna nostalgiska betraktelse. Det utgörs av ett i vart fall till synes positivt uttalande, vilket jag själv inte åhörde men vilket har förtalts mig i efterhand från – som det heter – vanligtvis välunderrättad källa.
En något excentrisk rådman i Malmö tingsrätt, Torsten Lunderqvist, är på promenad i Kungsparken i samma stad. Det är en bit in i adventstider och han stöter på en grupp hovrättsråd, vilka också är på lunchpromenad i det kyliga men vackra vädret. Förmodligen hade hr Lunderqvist – i likhet med mig – fått en del avgöranden korrigerade i hovrätten. Han lär i allt fall ha utbrustit: ”God jul – såvitt nu är ifråga!”
