Kriminalvårdens behandlingsprogram Seif ser ut att vara en lovande metod för att få sexualbrottsdömda personer att upphöra med brott.
Det visar ett forskningsprojekt som undersökt de deltagandes upplevelser av behandlingen.
Flera beskrev behandlingsprogrammet som livsavgörande och rätt sorts stöd, men samtidigt behövs det åtgärder för att fler ska våga delta i behandlingen.
Flera av de deltagande i studien beskrev behandlingsprogrammet som livsavgörande och som den sortens stöd de behövde. Men studien visar även att det kan behövas åtgärder för att få fler att delta i programmet, och att personer som sökt vård elelr stöd i samhället innan de blev dömda inte fått det.
Resultaten visade även en minskning av kriminogena behov, sådant som driver brottsligheten, hos dem som deltog i behandlingsprogrammet Seif, som står för Sexualbrottsprogram med individuellt fokus.
Till exempel mättes en signifikant minskning när det gällde hypersexualitet.
– Många intervjupersoner var väldigt positiva och beskrev deltagandet i Seif som livsavgörande. De verkade särskilt uppskatta hjälpen med att förstå varför de begick brottet. En annan styrka med Seif verkar vara att man arbetar med livsmål och värderingar och inte enbart har fokus på risk, säger Stina Lindegren, filosofie doktor i socialt arbete vid Stockholms universitet på Uppsala universitet, som genomfört studien.
Fick inte hjälp innan brotten
Flera av deltagarna beskrev att de saknade probleminsikt före brottet, att de till exempel inte fullt ut förstod att övergreppen var fel, att de saknade förståelse för samtycke eller var influerade av negativa maskulinitetsnormer. Flera hade dock sökt hjälp till exempel för problem med sexualiteten.
– De uppgav att de fick otillräckligt med vård eller stöd, blev avvisade eller att de hamnade i vårdköer. Många upplevde att de fick meningsfullt stöd först efter att de begått brott och hamnat i Kriminalvården, säger Stina Lindegren.
De intervjuade berättade även att de på grund av stigmat kring sexualbrott som även finns inom Kriminalvården var rädda för att delta i behandlingen Seif, för de skulle behöva berätta om sitt brott och att det skulle kunna leda till trakasserier eller till och med misshandel från medintagna.
Det fanns intervjupersoner som upplevt att vissa i personalen inte var lika förstående och stöttande eller gav mer uttryck för att tiden i Kriminalvården skulle vara bestraffande. Å andra sidan fanns det personal och medintagna som bidragit till att de valt att genomföra behandlingsprogram.
– Över lag verkade det vara väldigt viktigt att de blev behandlade som personer och inte sexualbrottslingar, säger Stina Lindegren.
