Chefsjustitieombudsmannen Elisabeth Fura har på eget initiativ granskat hur Kriminalvården använder sina slutna säkerhetsavdelningar där kontrollnivån är mycket hög och internerna inte får lämna avdelningen eller umgås med personer utanför den.
Hennes granskning visar att det finns ett överskott av platser som hon anser att Kriminalvården försöker hantera ”genom att i platsbeslut ’omvandla’ säkerhetsplatser till andra typer av platser” där man placerar intagna som inte alls har samma behov av kontroll och övervakning jämfört med den kategori av interner som säkerhetsplatserna varit avsedda för från början.
Bevispersoner och informatörer övervakas
Det handlar om intagna som av olika anledningar behöver en så kallad skyddsplats på grund av att de till exempel är bevispersoner, källor, informatörer, avhoppare från kriminella gäng eller intagna som arbetat inom rättsväsendet.
I beslutet uttalar JO kritik mot Kriminalvården för dessa placeringar ”med hänvisning till att anstaltsvistelsen för berörda intagna blir mer ingripande än nödvändigt”.
JO hänvisar i sin kritik till 2 kap 1 § fängelselagen där det framgår att en intagen ”inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas”.
Hon konstatarera att ”Kriminalvården har använt myndighetens säkerhetsenheter till anstaltsplacering av intagna som inte omfattas av 2 kap. 4 § fängelselagen”.
JO skriver:
”Enligt min mening bör Kriminalvården omedelbart påbörja arbetet med att hitta alternativa placeringar.”
Den intagnes eget beteende avgörande
JO pekar särskilt på att det är den intagnes egna beteende som kan motivera att han eller hon placeras under en högre grad av övervakning eller kontroll på en säkerhetsavdelning, som till exempel att man är särskilt rymningsbenägen eller farlig.
Men när det handlar om intagna som behöver skyddsplats placeras de i nuläget på säkerhetsavdelning på grund av risken för att andra intagna exempelvis kommer att hota eller skada dem – inte på grund av sitt eget beteende.
JO skriver:
”Jag vill framhålla att antalet intagna i anstalt under de senaste åren har minskat betydligt. Enligt Kriminalvårdens prognoser spås siffran sjunka ytterligare de närmaste åren. Därmed borde det enligt min mening finnas goda förutsättningar för Kriminalvården att kunna utnyttja det manöverutrymme som uppstått till att erbjuda behövande intagna skydd utan att för den skull placera dem i en mer övervakad och kontrollerad miljö än vad som är nödvändigt.”
