”Kriminalvården förstår att detta upplevs som orättvist – men vi måste tillämpa lagen lika för alla”

DEBATT/REPLIK – av Elisabeth Lager, chefsjurist Kriminalvården

Björn Hurtig och Arash Raoufi ifrågasätter i en artikel Kriminalvårdens hantering av ett ärende om överföring av straffverkställighet. Det man vänder sig mot är att vi, efter att en person överförts till Sverige för straffverkställighet, har tillämpat de svenska reglerna om villkorlig frigivning istället för de för den dömde mer förmånliga reglerna i landet där han dömdes.

Jag vill mot denna bakgrund göra vissa förtydliganden.

I det aktuella fallet begärdes år 2007 en svensk medborgare överlämnad till Finland för lagföring enligt en europeisk arresteringsorder. Vid förhandlingen i domstol begärde den misstänkte mannen själv att verk­ställigheten av ett eventuellt fängelsestraff skulle ske i Sverige. Han hade inför detta fått information om att den i så fall skulle ske enligt svenska regler. I sitt beslut om att överlämna mannen till Finland för lagföring satte domstolen som villkor att han skulle återföras till Sverige för att verkställa ett eventuellt straff.

Åbo hovrätt i Finland dömde i november 2009 mannen till sju års fängelse. Domen vann laga kraft den 25 januari 2011 och den 17 februari 2011 återfördes han till Sverige i enlighet med arresterings­ordern.

I lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder hänvisas till lagen om internationellt samarbete i brottmål. Av denna framgår att verk­ställig­heten efter överföring ska ske enligt svensk lag. Enligt förarbetena gäller det även reglerna om villkorlig frigivning.

Verkställigheten får emellertid inte ske på sådant sätt att påföljden därigenom blir att anse som strängare än den påföljd som har ådömts i det andra landet. I Finland kan, under vissa för­hål­landen, en dömd person friges villkorligt efter halva strafftiden. Hittills har dock inte ansetts att strängare bestämmelser om villkorlig frigivning innebär att själva påföljden blir strängare. Europa­domstolen har inte heller funnit att det skulle strida mot Europa­konventionen.

Efter att den dömde återförts till Sverige utfärdade därför Kriminalvården ett strafftids­beslut i enlighet med svensk lag, det vill säga villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden.

Kammar­rätten fastställde Kriminalvårdens beslut. Det är dock värdefullt att Högsta förvaltningsdomstolen nu prövar frågan om de olika reglerna om villkorlig frigivning kan innebära att påföljden blir att anse som strängare när det gäller en överföring enligt en europeisk arresteringsorder. Skulle Högsta förvaltnings­domstolen komma till att det främmande landets regler om villkorlig frigivning ska tillämpas måste dock hela förfarandet ses över eftersom det skulle innebära att Kriminalvården skulle ha att tillämpa regler om villkorlig frigivning från ett stort antal länder med regler som i hög grad skiljer sig från varandra och där beslut ibland fattas av domstol.

På grund av att det tog så lång tid innan den finska domen slutligen vann laga kraft kom den dömde att återföras till Sverige endast ett par månader innan han enligt finska regler hade kunnat bli villkorligt frigiven medan villkorlig frigivning enligt svensk lag alltså skulle ske betydligt senare.

Kriminalvården har förståelse för att han upplevde detta som frustrerande och orättvist. Men myndigheten måste tillämpa lagstiftningen lika för alla. Den typ av hänsyn som skulle behöva tas i det här fallet är inte något som kan beaktas inom ramen för ett strafftids­beslut, utan något som i så fall måste prövas genom en ansökan om nåd till regeringen.

Läs Björn Hurtigs och Arash Raoufis debattartikel: ”Kriminalvården anser att 3,5 års fängelse i Finland motsvarar 4,5 år i Sverige – HFD prövar frågan”