Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Kriminalvården anser att 3,5 års fängelse i Finland motsvarar 4,5 år i Sverige – HFD prövar frågan”

Debatt
Publicerad: 2012-12-06 15:32
Björn Hurtig och Arash Raoufi

DEBATT – av Björn Hurtig och Arash Raoufi, Advokaterna Hurtig and Partners

 

Är vi alla lika inför lagen? Svaret på frågan är förmodligen en självklarhet för de flesta av oss. Sett ur Kriminalvårdens perspektiv blir frågan dock svårare att besvara. Kriminalvården anser nämligen att svenska medborgare som dömts utomlands ska avtjäna ett längre fängelsestraff i Sverige än vad som har beslutats i det dömande landet.

Anders är en svensk medborgare som har dömts till sju års fängelse av finsk domstol. Verkställigheten påbörjades i Finland och enligt det finska strafftidsbeslutet skulle han villkorligt friges efter halvtid. Med mindre än tre månader kvar överlämnades han dock till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Efter att Anders anlänt till Sverige beslutade Kriminalvården att han skulle bli villkorligt frigiven efter två tredjedelar av det utdömda straffet – det vill säga myndigheten förlängde i praktiken hans tid i fängelse med drygt ett år.

Sålunda kom 3,5 års fängelse i Finland att motsvara drygt 4,5 års fängelse i Sverige. Detta trots att han avtjänat i princip hela sin tid i Finland utan permissioner och med ringa – i princip inga – möjligheter att träffa sina barn under fängelsevistelsen.

Nyheten kom som en chock för småbarnspappan Anders som hade räknat ner dagarna till återföreningen med sina barn. Under sin tid i fängelset hade Anders gjort vad han hade kunnat för att återanpassa sig till ett liv utanför fängelsemurarna, bland annat författat en bok som publicerats av ett finskt förlag.

Anders kände sig felaktigt behandlad och vände sig till oss för hjälp.

Den omedelbara känslan var att någonting inte stämde här. Man behöver inte vara advokat eller jurist för att förstå att Kriminalvårdens beslut luktade illa; för oss framstod det som inhumant och felaktigt.

Dessutom är den aktuella lagbestämmelsen som Kriminalvården hänvisar till något oklar och allmänt hållen. En fundamental princip inom straffrätten är att, vid oklarhet, ska den tolkning tillämpas som är mest fördelaktig för den frihetsberövade. Beslutet överklagades därför och Förvaltningsrätten i Stockholm kom fram till att Kriminalvården saknar behörighet att fatta beslut som innebär att man ändrar det finska strafftidsbeslutet, det vill säga en förlängning av Anders tid i fängelse.

Sedan juli 2011 har Anders varit på fri fot och återförenats med sina barn. Han har tagit avstånd från kriminalitet och skaffat sig ett ”Svenssonliv”. Men drömmen kan snabbt komma att raseras eftersom Kammarrätten i Stockholm i ett senare avgörande tolkade samma lagrum till Anders nackdel och därmed ändrade förvaltningsrättens dom. Kammarrätten anser att Kriminalvården har rätt och att Anders ska fortsätta att avtjäna del av straffet i fängelse.

Efter att Anders överklagat kammarrättens dom beviljade Högsta förvaltningsdomstolen prövningstillstånd och målet väntar nu på ett slutligt avgörande.

Högsta förvaltningsdomstolen, som sällan meddelar prövningstillstånd, ska alltså nu ta ställning till en fundamental fråga inom verkställighet av utländska brottmålsdomar – har Kriminalvården haft lagligt stöd för sitt beslut att förlänga Anders tid i fängelse med drygt ett år?

Det finns en möjlighet att Anders blir tvungen att åter inställa sig i fängelse. Föreställ er själva; ni har avtjänat flera år på ett hårt bevakat finskt fängelse och har bara tre månader kvar innan ni ska bli frisläppta. Ni har räknat ner dagarna till återföreningen med era barn men med tre månader kvar överförs ni till Sverige där Kriminalvården förlänger er tid i fängelse med drygt ett år.

Ni vinner första kampen i Förvaltningsrätten och blir försatta på fri fot. Allt verkar gå åt rätt håll; ni är ute i friheten och återknyter banden med era småbarn men allt raseras ett år senare när Kammarrätten ändrar Förvaltningsrättens dom.

Nu, nästan ett och halvt år i frihet, har Högsta förvaltningsdomstolen valt att ta upp målet och kan fatta ett beslut som innebär att ni återigen ska inställa er i fängelse för fortsatt verkställighet. Var finns förutsebarheten? Var finns rättssäkerheten? Men kanske allra viktigast – var finns humaniteten?

Kriminalvårdens tolkning av lagen får orimliga konsekvenser. En medtilltalad i samma mål som Anders har haft såväl svenskt som finskt medborgarskap och har därmed inte överförts till Sverige innan han hunnit verkställa straffet i Finland. Denne har blivit villkorlig frigivning i Finland efter halvtid och är numera på fri fot i Sverige, medan situationen ser avsevärt annorlunda ut för Anders. Allt tack vare hans svenska medborgarskap.

Den situation som uppstått kan knappast anses rimlig och man får förmoda att det inte heller varit lagstiftarens avsikt. De svenska myndigheterna ska inte kunna ändra beslut och domar som har tagits i andra länder till nackdel för en frihetsberövad.

Det omvända skall dock kunna ske utifrån allmänna principer om mänskliga rättigheter. Kriminalvårdens tolkning strider därför mot en så allmän princip som legalitetsprincipen – det vill säga att det ska finnas tydligt lagstöd när det kommer till beslut som innebär att en person berövas sin frihet. Vidare inställer sig frågan hur beslutet står sig mot principen om statssuveränitet, det vill säga att ett land inte ska kunna ändra ett annat lands beslut eller dom.  

Det återstår att se vad Högsta förvaltningsdomstolen kommer fram till. Men en sak är säker – oavsett hur domstolen dömer har Anders redan fått betala ett alltför högt pris på grund av att paragrafrytteri gått före humanitet.

 

 

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: