Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Krav på samtycke hade inte hjälpt i våldtäktsmålet i Lund – däremot ett rekvisit om vårdslöshet”

Debatt
Publicerad: 2014-01-20 12:11
Håkan Hydén

DEBATT – av Håkan Hydén, professor i rättssociologi, Lunds universitet

 

Förra veckan skrev jag en krönika här i Dagens Juridik (2014-01-13), där min huvudpoäng var att kritisera juristerna för att hävda att juridik inte handlar om att söka sanningen. Det leder till den absurda ståndpunkten att om verkligheten inte stämmer överens med kartan, så är det kartan som gäller. Juridiken kan inte fritt söka sanningen, OK, men den ska i vart fall inom givna rättsliga ramar sträva efter detta.

Men det var inte det som väckte uppmärksamhet. Jag hade anledning att i sammanhanget kort kommentera den uppmärksammade våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt. Det är denna som folk diskuterar både i och utanför kommentatorsfält. Låt mig därför utveckla vad jag anser är anledningen till att domen väckt sådan uppmärksamhet.

Våldtäktsmål kan sägas förtäta den problematik som gäller jämställdhet och förhållandet mellan könen. Det gäller i synnerhet det aktuella fallet vid Lunds tingsrätt. Mannen blev frikänd då han trodde att de var överens om dominanssex.

Det som gör domen i Lund unik är att domstolen kom fram till att den tilltalade objektivt sett hade gjort sig skyldig till våldtäkt. Han hade med våld tvingat sig till samlag, vilket konstituerar den objektiva sidan av brottet. Men hur kunde han då frikännas?

Det beror på, som de flesta vet, att handlingen måste täckas av vad som i juridiken kallas för den subjektiva sidan av brottet. För att vara straffbar krävs att den handling som utgör brottet har utförts uppsåtligen. Gärningsmannen måste ha haft avsikt att begå brottet ifråga.

Vad är det då som gör att mannen, trots allt, inte anses ha begått våldtäkten? Det beror på två omständigheter.

Den ena är det där med dominanssex. I och med att han trodde att kvinnan var med på och intresserad av dominanssex ansågs det OK att det förekom våldsamma inslag i samband med sexualakten. Trots att parterna inte talat om dominanssex så accepterades mannens uppfattning om detta. Därmed hade han inte uppsåt att genom våld tilltvinga sig samlag.

Den andra omständigheten är att mannen hävdade att han var förvånad över kvinnans reaktion, att hon gråtande i hast lämnade lägenheten. Han måste ha missförstått alltihop, vilket godtogs av domstolen. Därmed förklarades att han inte reagerat på kvinnans signaler. Han hade helt enkelt inte uppsåt till våldtäkt med detta synsätt. Hela våldtäkten byggde således på ett missförstånd.

Domen återspeglar hur kvinnan i denna typ av mål diskrimineras såväl på ett personligt som på ett strukturellt plan.

Personligt genom att hennes version av händelseförloppet inte tillmäts samma trovärdighet som mannens. Domstolen hänvisade till att kvinnan var psykiskt skör och gick på sobril – någonting som skulle kunna förklara att hon uppträdde som hon gjorde efter händelsen i form av depression och apatiskhet under en vecka.

Strukturellt genom att rättsväsendet ställer krav på att en tilltalad ska frikännas (in dubio pro reo) om det inte går att bevisa att han bortom allt rimligt tvivel har begått den gärning han står åtalad för.

Med tanke på att det här rör sig om ett slags nollsummespel, antingen ”vinner” mannen eller kvinnan, skulle man kunna säga att det är som en roulett där rött alltid vinner över svart i denna typ av mål där ord står mot ord. Visserligen kan andra omständigheter vägas in, men då med en försiktighet som inte rubbar principen om in dubio pro reo.

Det nämns inte något i domen om den stora mängd alkohol som mannen druckit under kvällen och hur detta har påverkat hans uppfattningsförmåga om vad kvinnan signalerat under sexualakten.

Detta hade annars paradoxalt nog i kombination med mannens sexuellt upphetsade tillstånd varit ytterligare ett rättsligt gångbart argument till stöd för att mannen inte hade uppsåt. Han uppfattade aldrig att kvinnan inte ville. Man kan förstå att domstolen inte var särskilt angelägen om att betona detta.

Kan inte lagen ändras då? Måste det vara så här? Det finns de som kräver samtyckeslagstiftning. Detta är dock inte något som hjälper i den situation som detta mål är uttryck för även om det skulle ha en viss ideologisk betydelse. Redan i det nu aktuella målet utgick för övrigt domstolen ifrån kravet på samtycke.

Ett bättre sätt för att komma åt problematiken är att justera det subjektiva rekvisitet genom att i brottsbeskrivningen för våldtäkt skriva in kravet på att gärningsmannen ska ha insett eller bort inse att kvinnan var med på de handlingar som utspelar sig. Idag är det bara en fråga om vad (gärnings)mannen har insett.

Genom att föra in kravet på beaktande av vad han borde ha insett skulle man kunna öppna upp för bedömningar av om gärningsmannen varit vårdslös eller i vart fall inte tillräckligt angelägen om att ta reda på kvinnans inställning. Genom rekvisitet bort inse flyttar man också över ställningstagandet till vad som är rimligt i den här typen av situationer till lagstiftaren och domstolarna som själva aktivt kan bidra i rättsbildningsprocessen.

 Moralism? Ja, varför inte? Det är tydligen det som krävs.

 

 

Läs Håkan Hydéns krönika från förra veckan här:

”Vems rättssäkerhet ska prioriteras i dessa våldtäktsmål – kvinnans eller mannens”


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se