Sommaren 2008 omhändertog Miljö- och hälsoskyddskontoret, med stöd av djurskyddslagen, 22 stycken vanvårdade Chihuahuahundar på en fastighet i Skövde kommun.
Länsstyrelsen fastställde senare beslutet om omhändertagande samt slog även fast att polisen skulle sälja eller överlåta hundarna på annat sätt. Som en sista åtgärd skulle hundarna, om en överlåtelse inte var möjlig, avlivas.
Polisen valde att skänka hundarna till ett hundpensionat utan kostnad. Fram till dess hade dock omhändertagandet kostat drygt 180 000 kronor – ett belopp som de tidigare ägarna krävdes på i tingsrätten.
Ägarna gjorde dels gällande att polisen borde ha sålt hundarna och använt pengarna för att täcka omhändertagandekostnaderna, dels att det fanns särskilda skäl mot att ålägga dem att, enligt huvudregeln, ersätta polisens kostnader.
Tingsrätten konstaterade att friska hundar av samma ras i och för sig fanns utannonserade på internet för 7 000-9 000 kronor styck. De beslagtagna hundarna var dock vanskötta och vissa visade sig efter överlåtelsen inte gå att placera alls, utan fick avlivas.
Först efter ungefär en månad hade de hundar som kunde placeras fått nya hem, och hundpensionatet hade då som mest tagit 1 000 kronor per hund i betalt.
Med hänsyn till tiden och polisens löpande kostnader för förvaring av hundarna var det enligt tingsrätten inte visat att en försäljning i polisens regi hade gett ett bättre ekonomiskt utfall än den snabbt genomförda vederlagsfria överlåtelsen till pensionatet.
Polisen var dessutom inte skyldig att i första hand välja försäljning och eftersom det inte handlade om en skadeståndsfråga hade polisen inte heller varit skyldig att begränsa sin skada.
Att några år gått sedan omhändertagandet utgjorde heller inte särskilda skäl att efterge betalningsskyldigheten och detsamma gällde ägarnas personliga och ekonomiska förhållanden. Tingsrätten biföll därför polisens ersättningsyrkande och detta domslut fastställdes senare av hovrätten.
Hovrätten konstaterade att det i och för sig får anses följa av proportionalitetsprincipen att en myndighet som verkställer omhändertagande av djur sköter detta så kostnadseffektivt som möjligt. Polisen hade dock visat att ett bättre ekonomiskt resultat inte hade uppnåtts med en försäljning, ansåg domstolen.
De personliga omständigheter som kunde utgöra särskilda skäl för att efterge betalningsskyldigheten var vidare sådana som hade en koppling till djurskyddslagens skyddsintressen, exempelvis när bristerna i djurhållningen berott på sjukdom. Så var inte fallet och tingsrättens domslut skulle därför stå fast.
Ägarna överklagade på nytt och uppgav bland annat att det borde kunna krävas att polisen presenterade värderingsintyg som motbevisade att hundarna hade ett betydande värde tillsammans.
Ägarnas knappa förhållanden som sjukpensionärer och den omständigheten att de trots omhändertagandet inte dömts för brott mot djurskyddslagen borde även medföra särskilda skäl att efterge kravet, ansåg de.
Högsta domstolen beslutar nu att meddela prövningstillstånd i målet.
Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT
